Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 2
E O S.
3
sig den förlorade sonens historia, som
hans moder hade berättat honom för
många, många år sedan, då han
knappast var större än det lilla barn, som
hade stannat för alt heklaga honom.
Samvetets röst, som så länge hade
tegat, talade högt till honom, då lian först
i tankarne oeh sedan i nva testamentet,
genomgick den förlorade sonens historia
och tänkte på dennes beslnl att stå upp
och återvända till den Fader han hade
förorättat.
>Och hans Fader var redo att hälsa
honom välkommen», mumlade den gamle
mannen. »Min mor sade, att han alltid
väntar, det betyder ingenting bur ond en
människa är, och så snart vi hectøa om
förlåtelse skola vi få den. Men det är
för sent för mig».
Tårar fylde hans ögon och skymde
hans syn, då han åter betraktade det
lilla kortet. lian tyckte sig höra sin
moders röst, som bad och besvor honom
att återvända till sin Fader. Han toll på
knä bredvid sin usla bädd och böjde sitt
grånade hufvud under allvarlig bön,
under det tårarna föllo som ett duggregn
utefter de fåror, tiden hade gräft i hans
kinder.
$
»Jag har syndat emot himmelen oeh
inför dig, samt är icke mer värdig att
kallas din son», sade ban och blef lig—
gaudc på sina knän ända tils han kände,
att ban fått sin Faders förlåtelse och
välkomsthälsning samt därjemte kraft att
begynna lefva ett nytt lif.
■ " *
Bössan var laddad.
r
tossarna väntade sig en riktigt glad
dag. Det var lof från skolan och
man hade beslutat begifva sig utom
staden »riktigt på landet» på skidfärd. Man
skidade och skidade och hade muntert.
Vilhelm var den gladaste oeh
öfverdådi-gaste i bela skocken. Men snart begynte
det komma bud från magen, att det
var frukostid. Karl och Vilhelm, hvilka
voro de duktigaste skidare, sändes såsom
ilbud för att beställa mat. De andra
skulle komma efteråt sakleliga.
Vilhelm oeh Karl hunno snart till
gården och frågade, hvad värdinnan kunde
bestå. Välan, "änlinnan
upp det bästa hon förmådde och bad
gossarna under tiden stiga in i det andra
rummet för att vänta på de andra.
Gossarna klädde af sig sina skidrockar och
satte sig ned att vänta. Då de hade intet
annat att göra, begynte de titta omkring
sig i rummel och undersöka detsamma.
Intet annat märkvärdigt fans där dock
med undantag af en gammal bössa, som
hängde på väggen.
Ville tog bössan. Han kom visserligen
ihåg, alt hans fader många gånger
varnat honom för att röra sådana. Men då
pappa nu ej var närvarande, så kunde
man få-ha’ sin »frihet». Bössan synades
grundligt. Ett sådant gammalt skrälle!
Stocken var ju aldeles nött, och siktet
förmodligen aldeles på sned. På lek
siktade han på Karl.
»Skjut du bara, inen sikta säkert!»
sade Karl skämtsamt.
Vilhelm siktade och rörde vid hanen.
En stark knall hördes. Karl störtade
baklänges till golfvet trälTad i tinningen.
Stel af förskräckelse blef Vilhelm slående
och stirrade på honom med den rökande
bössan i sin hand. — Bössan hade varit
laddad!
Frukosten som värdinnan uppdukat,
blef stående orörd af gossarna.
Återfärden var djupt sorglig: Karls döda kropp
fördes i husbondens släde; gossarna följde
tysta efter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
