Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
raste, utan tanke på att penningarna lätt
kunde falla ur fickan. Hon fortfor
därföre en god stund rped detta oskyldiga
nöje, men då hon tykte att hon hade
plockat tillräckligt af de vackra
blommorna, och att hennes moder kanske
skulle vänta hetine, så fortsatte hon
vägen till hemmet.
Tänk nu hvad det skulle blifva roligt
fi3r Stina, atl kunna få hem de myckna
blommorna och penningarna sen. Hon
stack sin lilla hand i fickan, i akt och
mening atl rikligt förvissa sig om alt det
var verkliga slantar hon hade fått; men
hvilken fasa, Stina blef blodröd af
förskräckelse, — penningarna voro borta.
Hvad skulle hon nu taga sig till, icke
vågade hon gå hem utan penningarna,
hur skulle hon bete sig? Högt snyftande
sprang hon därför tillbaka den väg hon
kommit, lämnande de stackars
konvaljerna ål sitt öde. Då hon noga
genomsökt platsen, där hon uppehållit sig, och
ej hittade den värdefulla börsen, satte
hon sig ned på en sten, och gret bittert.
— Till slut lann hon på det rådet all
bedja till Gud, tv hennes mamma hade
ju sagt henne, att Gud hör de sorgsnas
röst. Stina föll nu på sina knän, och
läste en bön. När hon läst bönen
hviskade hon: »Kära Gud, låt mig finna
penningarna, så skall jag aldrig mer
glömma mig borla, dà jag varit lill
prest-gården med smör. Gode Gud förlåt Stina,
ameu>. Då hon läst, kände hon sig
åter lätt om hjärtat, nog måste hon nu
hilla sina penningar. Med della hopp
gick hon tillbaka, altjämt sökande mycket
noggran!. ,
Däst hon gick, hörde hon någon ropa
sig vid namn, vände sig om, och såg
nu att del var mjölnarens Inak som kom
skrattande, som han altid brukade. Han
låtsade icke se hur bedröfvad Stina var,
ulan frågle på sitt skälmaktiga vis hvad
henne fattades. »Du ser då rakt ut som
den, hvilken såldt smöret och tappat
penningarna», sade han, ty ban visste
nog att Stina varit med smör till
prästgården.
Men när Stina hörde honom tala om
penningarna, började hon åter storgràta,
och jämrade sig hur hon skulle våga gä
hem. Och fastän Isak hela tiden gjort
narr af henne, så rördes ban dock af alt
se sin lekkamrul så bittert gråta. Och
nu hände det som Stina icke anat. —
Inom ott ögonblick hade Isak dragit ur
sin ficka den omtalade börsen, och höll
den triumferande framför Stina sägande:
»hvad ger du mig nu?» Mora hann han
ej säga Stina hade redan börsen i sin
hand och dansade rundtomkring i all
sin glädje. »Jag ger dig alla mina träkor,
som vi bruka leka med, ser du, och om
du kommer med mig hem, så skall mamma
säkert ge dig litet kade», svarade Stina i
största hast, tv hon småspraug bela
vägen med penningarna i hand. Isak, som
var nöjd med belöningen, följde henne,
ej mindre hastigt.
När Stina om aftonen gick lill hvila,
sà somnade hon med det beslutet, att
altid bära sina sorger och bekymmer
till den gode Guden, som så gärna vill
trösta det bedröfvade hjärtat.
Detta skrifver
Lorilax.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
