Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:n 12 A 13
E O S.
7
bordet. Det är bäst att du dukar for
honom också!»
Karo var förresten icke ovan att spisa
till bords. Då Elma hade dukat åt
dockorna, ropade hon på honom. Så kom
han spatserande tned den röda kammen
på hufvudet och sporrarna på fötterna.
Också hade han en helt annan matlust
iin dockorna. Dessa sutto förnämt
bakåt-lutade i stolarna och stirrade likgiltigt
framfor sig som oin maten icke fanns till
for dem. I ett nu var Karo på bordet —
som I sen på bilden — och plockade
hvarje smula mat från faten samt gal
till ett litet gällt galande, som tyktes
göra honom mycket besvär, ty han slräkte
ut halsen och slog med vingarna, det
var hans »tack för maten».
I slutet pà sommaren plägade barnen
och deras moder resa ut på besök till
Karin. Denna tur till landet återkom
alltid med märkelig regelbundenhet är efter
àr, och alltid liknade den sig.
Så hände det t. ex. atf Maja aldrig
väckte dem kl. G om morgonen, ehuru
hon lofvat detta aftonen förut. Och det
att vädret alltid först var grått på dagen
sà att man den ena gången efler den
andra frågade »hurudant tror du vädret
blir; tror du vi få regn?» Och så det
att solen kom fram efter kl 12 och det
blef ett härligt väder. — Det, att man
aldrig hade matlust till den tidiga
middagen — och att man alltid fick en
sådan resbrådska! Elma med att kläda
sin docka och Kristian med att prässa
saften ur körsbär och af densamma göra
en styrkande resdryck som sattes i en
llaska. — Djupa funderingar hvad man
skulle taga med på resan. »Två mil —
man kunde sannerligen behöfva något att
stärka sig med på färden!»
Denna gång hade resan ett vigtigt mål.
Karin hade skrifvit att Elma skulle få en
höuskyckling som kunde bli gift med
Karo och så kunde det bli en hel familj.
Drömmarna om pannkakorna försvann
och i stället såg Elma i andanom en
kulle gula, runda, duniga småkycklingar
— en hel hönsgård.
Hon höll på att tuppen skulle med.
»Han skall själf vara mod då det väljes
en hustru åt honom».
Kristian lagade med anledniug häraf
ihop en skoj-visa som hette »Tuppens
bröllopsresa» och sjöngs på melodin
»Gubben Noach». Den blef till Elmas
förargelse myckel bekant och allmänt
sjungen af alla barnen i gården.
En korg blef iordningsläld sålunda att
Knro genom ett hål locket kunde sticka
fram sitt hufvud ocb under resati bli
trakterad med ett och annat godt.
Krislian hade spått en hel mängd
olyckor under resan. »Karo flyger
naturligtvis sin väg och vi fà tillbringa tid med att
söka efler honom!»
Mon det gick bra och lyckligt
altsamman. Bob satt uppe på kuskbocken och
såg ut som en polisbetjänt, spetsande
öronen och gläfsando till åt hvarje
förbikörande. Krislian var fördjupad i
vigliga samtal ined Mårten, kusken. Första
dagen efter landsresan talade ban icke
om annat iin atl ban ämnade bli
djur-läkare eller hästbytare.
Barnen plägade alltid ropa ett
ljude-ligt hurra då vagnen svängde in pà
gärden! Karin stod i farstugudörren med
sitt gladaste och bredaste leende på
ansigtet och utropel: »Nej, se där ha’ vi
ju frun! Och se där är våran Elma! Och
där är ju Kristian!» som om alt varit eu
fullständig öfverraskning.
Och hommansägaren Johan Stenback,
Karins man, stod där ined pipan i
munnen och smàmyste. När sedan Karin
hade uttalat sin förundran öfver huru
barnen vuxit och frågat huru alla mått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
