Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
e o s.
N:o 12 * 13
C-Ingdomslöflef.
(Uer&ttcLsc trän Sveriges vestkust).
]aJio på den flacka heden ej långt från
byn fanns den stora gropen, där
socknen hämtade grus till sina vägar. Här
hade byns gossar sin bästa lekplats. Här
gräfde de i sanden, bygde hus af stenar,
brottades och kastade boll. De voro
bortåt ott tjog, friska och hurtiga
ungdomar, som redan af hackan, räfsan och
kraltan fått hårdt skinn i händerna. De
kunde utan att skada sig snufva i snön
företaga kapplöpningar barfota frän
sandgropen till byn. Halsdukar och yllna
underkläder kände de icke till. Den minst
klemige förkyler sig minst.
På andra sidan sandgropen uppe vid
berget låg Anna Malinas stuga. Anna
Malina höll smygkrog.
Om sommaren, då aftnar och nätter
voro ljusa, hade Anna Malina ringa
al-sättnig, ty bönderna skämdes för att visa
sig gå dit. Det var om hösten och
vintern, då nätterna voro mörka, som Anna
Malinas krog spred olycka och fördärf
omkring sig.
En bonde fanns dock som icke blygdes
att vid full dag sommar och vinter
besöka krogen.
Denne raglade en afton stigen fram
förbi sandgropen till gossarnes stora nöje.
Hvar gäng han föll skrattade gossarne.
Der var en som icke skrattade. Del
var den raglande drinkarens egen son.
Kväfda snyftningar antydde för
kamraterna, hvad han kände.
De omriugade honom och sökte gifva
honom tröst.
»Min mor är sjuk», sade gossen. »Nu
kommer far hem, och hon måste med
barnen fly ur huset. Jag vågar icke gå
hem i kväll».
Nu började gossarna tala om sina egna
fäder och huru de hade lefvat om vin-
tern, då de slagits, förstört egendom och
misshandlat de sina.
»Det är en skam>, sade en tioåring.
»Jag skall aldrig dricka mig full. Jag vill
aldrig smaka bränvin, icke ens öl. 1 fån
kalla mig usling, om jag gör det».
»Vi dricka aldrig bränvin eller öl,» sade
gossarne på en gång.
»Den som sviker sitt löfte, bar vårt
förakt. Vi spotta åt honom», sade
tio-åringen.
»Vi spotta åt honom», sade kamraterna.
Fyratio år hafva forflutit. Gossarna i
sandgropen äro nu mogne män,
hem-mansegaro, torparc, kommunalmän och
nu i sin ordning fäder för många gossar.
En är stationsinspektor och verkar ifrigt
för nykterheten i sin ort. En har varit
riksdagsman. Alla ha hållit sina i
sand-grafven gifna löften, utom en, som
flyttade långt bort och där lärde sig taga
mållidssupen, men längre lär det icke ha
kommit.
De forna kamraterna nämna aldrig lians
namn utan atl spotta föraktligt.
Många af gossarnas jämnåriga ha
aflidit, än genom sjukdomar, än genom
olyckor, men kamraterna från
sandgraf-von lefva alla saml äro friska och
lyckliga. Vår vän, tioåringen, yttrade nyss:
»Då jag för 40 år sedan beslöt alt
aldrig smaka rusdycker, visste jag icke, att
detta beslut hade med sig hälsa, lycka
och ett långt lif».
Barnalöften äro nästan alltid
bestån-dandc. Barnen stå Guds rike närmare
än de äldre, därför ha deras löften
välsignelse mod sig, då de syfta till något
godt.
J. B W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
