Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
EOS.
X:u 17 & 18
Drottningen af Nederländerna.
pTär på första sidan sen I en liten llieka.
*’ Men det är icke en alldeles vanlig
liten en, utan det är den blifvande
drottningen af Nederländerna. Som I veten
ärfver man thronen. Och då nu denna
flickas pappa varit kung och ej hafl några
söner, så blir hon drottning. Hon är ej
äldre än någon al eder som läser »Eos»
men hon måste dock alla dagar tänka
på, att förbereda sig för sitt stora och
vigliga kall: atl ärfva riket efter sin
fader och göra sig värdig att emottaga
detta. Hon måste mycket arbeta och
lära sig for alt kunna styra ett helt stort
folk.
1 tycken väl, att det skulle kännas
underligt att få ärfva ett stort rike och
få härska där? — Och dock fån / alla
ärfva ett ännu större och mäktigare rike.
Eder äldste Broder kom hit på jorden
och förvärfvade Eder detta. Och han
vill, att I alla dagar skolen tänka på och
minnas atl I ären arfvingar till delta
stora rike. Då lilla drottningen af
Nederländerna gör någonting som icke är
bra och snällt, säger man till henne:
»detta passar sig icke for en drottning».
Och då I viljen göra något som ej är
rätt, säger samvetet: »della passar sig
icke för en himmelrikets arfvinge». Ty
himmelriket är det stora arf, som enhvar
af Eder fått, och för detta rike skolen I
alla dagar göra Eder beredda. Äfven
den minsta, fattigaste’ och okunnigaste
bland Eder är skapt att en dag ärfva
detta stora, sköna rike. Kristus har
uppmanat Eder att bereda Eder för detta
arf, då han säger: >söker fürst Guds
rike» Glöm men icke detta unga vänner !
I blomstertiden.
estanvinden susade
sakta genom
skogen. Han smekte de
mjuka, ljusgröna
gräs-stråna och hviskade
en vänlig vårhälsning
till de första små
blommorna.
Där stodo på en tufva
några sippor, men
deras vackra hvita blad
voro slutna och de
talade i sorgsen ton rned hvarandra.
»Hvarför så sorgsna i denna sköna
vårtid? frågade vestan vinden.
»Ack, svarade sipporna,
människobarnen äro så hjärtlösa och grymma. De
ha dödat våra syskon och i morgon är
det kanhända vår tur atl ligga vissnade
på vägen och krossas af vandrarens fötter».
Vestanvinden såg sig omkring. Där
låg en, två — nej en hel mängd sippor
på vägen. De hvita, rena bladen hade
blifvit gråa af vägens dam, och omilda
barnafölter hade trampat på dem.
»Hvilken grymhet bor ej i ett
barnahjärta», suckade sipporna åter.
»Nej», sade vestanvinden, det är ej
grymhet, det är tanklöshet».
Och han susade sakta hän genom
skogen till den lilla stugan där borta vid
bärgets fot. På trappan sutto Anna Lisa
och Kalle, som just kommit hån skogen
med de vackraste hvita, blå och gula
sippor. En del satte de i vatten, men mången
blomma hamnade åter på vägen.
»Döda icke»! susade vinden i Anna
Lisas öra. —
»Hvad för något? sade Anna Lisa. »Jag
dödar ju ej ens det minsta djur; jag, som
bär den lilla myran, hvilken förirrat sig
in i stugan, tillbaka till skogen jag
behöfver ej en sådan påminnelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
