Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EOS.
-Vn 17 <* 18
get sin väg mod en gratis och myckel
missförnöjd passagerare-
Georg såg sig om. »Hvart har Mob
lagit vägen?» »Den har väl sprungit hem»
lileT svaret.
Hemma var den emellertid icke. Den
stod ingenstädes att linna. Georg var
Otröfttlig.
Emmys segerglädje öfver att fienden
var förjagad, döfvade i början hennes
samvetes röst. Hon såg Georgs sorg men
hon lugnade sig med att denna nog skulle
gå öfver. I sin afundsjuka kärlek
fröjdade hon sig öfver att hon snart helt och
hållet skulle återlå hans tillgilvenhet.
DA hon något lugnat sig begynte hon
emellertid känna ett verkligt deltagande
med hans sorg och grämelse öfver att hon
var orsaken till densamma. Med ödmjuk
kärlek närmade hon sig honom och ban
kom henne vänligt till möte som i forna
dagar. Men just denna vänlighet som hon
så längtat efter, kände hon sig icke mera
förtjena. Då han en dug sade henne »det
är dock godt att hafva dig, att lala med
om Mob» var hon nära deran atl bekänna
allting. Men länk länk oin han icke
skulle förlåta henne! —
Mer och mer plågades hon af
sjelffö-rebråelse. Till sist kunde hon icke
uthärda att bära sin hemlighet ensam. Hon
anförtrodde allt åt Thomas.
»Ja, det var icke vackert gjorl af dig
och det stämmer heller icko ihop med
tio Guds bud, så som du nu gjort» sade
han alvarsamt.
»Kan du icke hjelpa mig Thomas?»
frågade hon med mycket ynklig röst.
Thomas funderade. »Ja, man kunde
gå till stationsinspektorn och bedja
honom telegrafera citer hunden om den
kanske var hittad».
Det var just det Emmy önskade.
»Nu få vi snart fatt i den lilla
krabaten» sade Thomas då han kom tillbaka.
»De svarade på stationskontoret att den
var tre stationer härifrån hos en
stationskarl. Det måste nu betalas lör den och
så skall den ha’ en bitøett för att kunna
komma hem».
Emmv tömde nästan hela sin sparbössa
— men hvad gjorde det, när bara Georg
fick igen sin hund och hon fick ro i sitt
samvetet.
Nästa dag kunde Mob vara hemma.
Hvart ögonblick tittade hon ut från
dörren för atl se om den syntes. Och så
skulle hon ändå räka vara i trädgården
för att lätta sitt hjärta för Thomas just
då ett bud från stationen hemtade den.
Hon hörde ett gladt skällànde och en
ström af smekord: »min stackars, söta
Mob» upprepadt otaliga gånger af Georg.
Han hade lagt dens tassar om sin hals
ocb dens svarta nos mot sin kind.
Mopsen såg utmagrad och uppskrämd
ut. Den tycktes hafva varit under sträng
upptuktelse dessa tre sista veckor. Deri
icke ens tittade pä katten, som lugn men
på sin vakt iakttog den frän sin länstol.
Då Georg hemtade den en kaka satte
den sig på bakbenen med tassarna
hängande löst, nedåt. »Den kan sitta!»
utbrast gossen förtjust. »Kan du också
gifva tass åt tant?» Litet oöfvad räkto
den fram sin tass åt Emmy, som räckte
sin hand åt den.
»Nej» sade hon och brast i gråt »det
förtjenar jag icke, Georg. Dol är mitt
fel, alllihopa!»
»Ditt fel!» Han såg lörblufTad på henne.
Hon berättade honom allt — sin sorg
öfver hans likgiltighet mot henne — sitt
afunds[juka hat mot hunden — sitt bittra
ånger och hvad hou gjort för alt få Mob
tillbaka. Så lade hon gråtande sin arm
om lians hals och sin kind mol hans.
Han stötte henne icke tillbaka. Han
vände blott förlägen sitt hufvud åt andra
sidan och sade »det var icke vackert af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
