Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 1»
EOS.
7
ket godt. Det tycker jag och därför vj
ilel roligt på Pestalozzifesten.
Din vän
Alina.
Guds fotspår.
Berättelse af Amanda Kerlstedt.
(Ur n.Ialklappon")
.Xuläradsdotnarinor säll i den stora
län-<3^, stolen och på en pall vid hennes
fötter salt hennes yngsta gosse, lilla Klas.
Det var en kulen vintermorgon med snö
i luften, men inne i stugan brann elden
klarl från den öppna spiseln. Klas skulle
just bege sig af till skolan, ban hade nyss
ätit sin varma mjölk och sitt mjuka
rågbröd, inen modern hade den goda seden
att icke släppa sin gosse i väg, förr än
hon gifvit honom ell Guds ord till
rese-kosl, och därför stego hon och Klas upp
en kvart tidigare hvarje morgon, så att
det icke skulle bli något bars och siarns
hvarken med maten eller Guds-ordet.
Nu läste hon högt ett språk lör Klas.
tv iner hann man icke, inen hon bifogade
alltid några förklarande ord af sin egen
uppfattning. I dag var det delta språket
hon läste: „llan har gifvet oss en
efter-dömelse, all vi skola följa hans fotspår."
— Hvad är del (or fotspår? sade lilla
Klas.
Jo, sade modern, om du ser där
ute i snön hur en människa har gålt
fram och lämnat märken efter lotterna,
så skall du gå i samma märken, um du
vill följa den människan.
— Men jag har så korta ben, sade
Klas. Inte kan jag gå i samma spår
som pappa.
— Nej, men du kan gå ål samma håll
och laga tlere små steg, när han tar ett
stort. Så skall du gå efter Herren Jesus
på hans vägar. Sanningens väg är hans
väg, barmhärtighetens väg är också hans,
ja, tillade hon liksom for sig själf, hans
väg och hans fotspår, om det nu bär till
lif eller död, så är det ändå den bästa
vägen.
Hon trodde icke, all Klas hört det sista,
men det hade ban gjort.
Så begaf sig Klas pä väg med sill lilla
matsäcksknyte. Han hade en
fjärdings-väg all gå, men ban var en duktig liten
pojke, som ej aktade yrvädor och Blorm.
I dag föllo de stora snöflockarne så jämnt
och lugnt, att Klas tänkte på, att i
morgon skulle del säkert bli kälkfore.
När ban kom fram, såg han i ena
hörnet af skolgården en hop pojkar stå i en
klunga och hviska. Han skulle gå vägen
rakt upp till trappan, då de ropade honom.
— Hvad är det om? sade Klas och
vände sig oui.
— Jo, sir du, det ska’ bli kramas nu
om den där stenen, som for in igenom
fönsterrutan i går.
— Den där, sotn Malts kastade, när
ban siktade på skolmäslarns kält? sade
Klas.
— Tyst diii dumbom. Det var en
slry-kare, soiu gick på landsvägen och som
siktade på oss. Kom bara ihåg det,
annars vankas det smörj.
Nu var Klas i knipa. Inte ville han
ånge en kamrat, det skulle de aldrig
förlåta honom, och inte ville ban gå lögnens
väg. — Men se, det iir det underliga med
sanningens väg, all den är trång, att vi
icke kunna gå den ulau all möta
svårigheter, alt den fordrar inre kamp. och
det lick lilla Klas nu erfara.
Efter första timmen började förhöret.
Hvar och en pojke lick komma fram och
vittna. Men de voro ense — alla hade
selt tiggaren, som kastade stenen for att
trälfa dem.
Så ropades Klas fram. När ban gick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
