Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
EOS.
n:o 14
att riktigt begripa hvad han tänkte,
kastade Klas ifrån sig böckerna och
sprang ned mot stranden. Det hördes
nya, skärande skrik. Då förstod Kla»,
att det var dödens eller lifvets vag
han sprang. Det låg en gammal båt
uppdragen på stranden, och i den låg
ett bräde. Klas släpade nr det, han
kröp ut på isen ooh sköt det 1 ramfor
sig. lian såg, hur Matts låg i vaken,
har han grep efter iskanterna och hur
de brusto för hans tag. Krypande på
händer och fötter med brädet framfor
sig fick Klas fram den ena ändan till
vattnet, som såg svart ut emot snön.
— Hugg i! skrek hau, medan han
äj älf satte sig på andra ändan, och s5
började han af alla krafter tjuta:
— Hjälp! Hjälp!
Matts högg i förtvifladt och häftigt
och försökte krafla sig upp, men just
då krasade det pä nytt i isen, och så
plump, lågo de där bäda tvä.
Men deras skrik hade blifvit hörda.
Två vedskrindor körde förbi på
landsvägen, och karlarne kastade sig genast
af och skyndade till hjälp. De sköto
ut hela ökstocken på isen och fiskade
upp båda de genomblöta och
genom-frusna pojkarne i den. Härpå kastade
de dem upp pä sina lass och körde
dem raka vägen hem till byn.
Ehuru Matts legat längre i vattnet,
blef han kry redan dagen därpå. Han
gick direkt fram till läraren i skolan
och bekände hvem som kastat stenen.
Och då läraren frågade honom, hur
han blifvit öfvertalnd alt bekänna,
svarade han bara:
— Åh, jag var så nära döden i går.
— Så liten ban var, så hade ban fått
erfara, att döden för människans
synder i släptåg ooh att det är bättre att
öfvergifva dem fördt af kärlek till
Gud, än i sista stnnd af rädsla för
sträf}.
Men lilla Klas han läg hemma i
feber och yrade och pratade tok, och
häradsdomarmor satt natt och dag vid
sängen och grät och bnd mången tyst
bön för sin lille gosse. Och Gud hörde
henne. En dag sedan ban sofvit flera
timmar, slog han upp ögonen, och de
voro lika klara och glada som förut.
— Att min lilla gosse kunde våga
sig ut pä isen, sade häradsdomarmor
och strök honom öfver håret Hon
visste knappt till sig för glädje.
— Men du sa’ ju själf, mor, att
Guds väg var den bästa, om den än
gick till lif eller död. Och jag tyckte
precis, att jag säg hans fotspår i snön,
och då måste jag ju gå efter och
försöka rädda Matts, sade lilla Klas.
finnas tröst.
LT
I lin liten flicka, vid namn Anna, hade
blifvit född ute i Indien och skulle
nu resa med sin fläder till Europa.
Hon var fyra år gammal och hade
ingen annan än sin pappa att hålla
sig till ombord på det skepp, som
förde dem öfver det stora hafvet.
Följaktligen ville hon vara med sin
fader, hvar ban var, frän morgon till
afton. Satt ban nere i salongen, s&
lekte hon pà golfvet bredvid honom>
gick han på däck, så höll hon honom
i handen. Sanningen att säga, var
också hennes fader lika angelägen att
alltid hafva sin lilla Anna under
ögonen.
Men en stor svårighet uppstod för
lilla Anna vid början at resan. Ka]»-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
