Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:u 27
EOS.
på. Det var Bä underligt, tykte hou,
att Martas mor hvarken hörde eller
såg, att hon aldrig mer skulle tala med
sin flicka, aldrig höra henne svara,
och från den döda kvinnan såg Stina
på sin egen mor. Hvad hennes ögon
voro vänliga, och hur klar henues
röst var. Aldrig förr hade hon tänkt
på, hur mor såg ut. Men från den
dagen viste Stina, att hon var vacker.
Marta fick flytta hem till dem, tils
begrafningen var öfver. Hon satt mest
i en vrå med förklädet för ausiktet,
ty hon var så blyg. Sedan kom det
en dag, då den svarta kistan från
grannstugan fördes genom hagen ut
på skogsvägen. Stinas mor hade
bundit en krans af lingonris på locket,
och gamla Pålle gick så försiktigt
och drog den lätta bördan. Aflägsna
släktingar kommo och togo lilla Marta
och förde henne långt bort till deu
stora staden, ensam som hon var ut&n
lår och mor, syster och bror. Det
grep så djupt i Stiuas hjärta. När
hon såg Marta gå genom grinden med
sitt lilla knyte i handen, måste hon
vända sig bort och snyfta. Sedan
såg hon sig om på deras eget, trefliga
hem där nere bland björkarne.
Småsyskonen hoppade br&de på vedbacken,
den grå katten satt ooh tvättade sig
utanför trappan, och mor stod med
lilla bror på armen i farstudörren.
Kom och tag gossen, Stina jag
måste koka potatis till middag åt far
— ropade hon, och genast sprang
Stina åstad.
Hvad lilla bror var duktig och fot,
och sådana röda kinder han hade!
Hon trykte honom hårdt intill sig:
— Du lilla, söta gosse — hviskade
hon. Stackars Marta hade ingen bror,
hon.
Ilela dogen gjorde hon undan sitt
arbete så flinkt och gladt, att modern
var helt förundrad. Men för Stina
själf var det ännu märkvärdigare, att
diskning och golfvet» sopning i dag
föreföll henne som ett nöje. Ja, när
bon sprang till brunnen efter vatten,
måste hon sjunga belt högt för sig
själf, så lätt om hjärtat kände hon
sig. Så blef det kväll. Far kom hem
från dagsvärket, elden brann så
muntert i spiseln och på grytkroken hängde
deu rykande grötgrytan.
Alla satte sig till bords: — Hud
välsigne spis och dryck — sade mor
och knäpte ihop händerna. Hou såg
med tårskymda ögon på barnen vid
bordsändan: — Stackars lilla Marta,
hvar månne hon- lått, aftonvard, och
hvar skall hon Inta sitt hufvud till
nattens ro, hon som är hemlös.
Griften fastnade plötsligt Stina i
halsen, hon kunde ej äta mer, då hon
tänkte på Marta. Och när hon kröp
ned i bädden ocb lilla Selma smög
armen om hennes hals, som hon alltid
brukade, då det var mörkt, föllo
Stinas tårar bittra på flickans ljusa hår.
— Jag tror du gråter, barn, — sade
mor, då hon kom för att svepa täcket
bättre om dem — hvad är det åt
dig? -
— Jag tänkte på stackars Marta,
som inte har någon mamma mer och
inga syskon ooh intet hem —
snyftade Stina,
— Ja stackars liten! Förr tykte
du nog, min flicka, att hon hade goda
dagar, då du fick arbeta, men nu ville
du visst ej vara i hennes ställe? —
— Ack uej, nej, jag skall aldrig
klaga mer, mamma, jag skall gärna
vagga lilla bror och valla Majrosa
ooh diska och sopa och göra alt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
