Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N.o 11 E
mera om saken. Men nu måste jag
kila, ty klockan har redan slagit 8."
Med dessa ord sprang gossen sin vag.
Ellens fröjd var obeskriflig. Hon
tackade innerligt Gud, som bönhört
henne. Men ännu voro icke hennes
pröfningar afslutade. Då hon följande
ilag gick för att slå boll, mötte henue
Einar. „Allt förloradt. Ellon", sade
lian nedslagen. „ Mumma har
förbjudit mig att gå dit." Detta var ett
liårdt slag för den stackars flickan,
men hon förlorade ej modet utan sade:
,. Heder, och eder skall varda gifvet."
Så skyndade hon bort, ty att leka
hade hon ntt ingen lust. Hemkommen
kastade hon sig på knä och bad af
hela sitt hjärta att Jesus skulle hjälpa
henne.
Och åter hjälpte Han henne och
det gör Hau jn alltid, blott vi tro.
Dä Einars moder om aftonen öppnade
sin bibel föllo hennes ögon på orden:
Låten barnen komma till mig och
förmenen dem ioke!" Fru Rönn
insåg dä sitt fel och följden blef att
hon genast sade till Einar att hun fick
gä till söndagsskolan. Då gossen
dagen därpå meddelade dettu åt Ellen,
sade denna endast: nÅkalla mig i
nö-itan sä skall jag hjälpa dig, så skall
• tu prisa mig!"
Pen förfärliga synen.
i Forts, frtn N:o 10.)
„Men hos oss äro inga vilda djur",
ade moderligt lugnande
missiouärin-nan, „du har säkerligen misstagit dig."
„0, nej! dock — gå ej dit in!"
ropade barnet, då hennes beskyddarinna
försökte gå ned för trappan för att
taga reda på orsaken. nO, blif dock
här!" — men mission&rinnan gick dock
och barnet, som icke tordes blifva
ensamt kvar. följde henne ängsligt
hållande fast i klådniugen.
„Hvar är det nu?" frågade den
modiga förutgångna sin skyddsling:
„hvar är nu det vilda djur, som sä har
skrämt dig?"
„Där. där?" svarade Ada så hette
barnet och visade på ön — stor, ända
till golfvet räckande spegel på
väggen midt emot dem, och hvari Adas
egen gestalt, Adas ansigte och tofviga
här afhildades.
..Men, det är ju din egen bild", sade
damen. roch icke något vildt djur!’ —
„Jag? — „ja, just du! det år ditt eget
ansigte, ser du icke det?"
Ada hude aldrig sett någon spegel,
hon bade aldrig sett sig själf — huru
skulle hon då kunna veta huru hon
såg ut? Ängslig och tviflande
närmade hon sig spegeln och beskådade
det vilda djuret — hon stirrade pft.
gestalten i spegeln, hvilken ingifvit
henue eu sådan förskräckelse — då
började ett ljus uppgå för henne, hon
såg och såg, slutligen ropade hon:
„smutsig! förfärlig, afskyvärd, otäck!11
Därpå jämförde hon sig troligen med
den hvita damen och utrop af afsky
för sig själf undföll henne; hvarefter
hou lättade damens hand och sade:
„gerna vara ren, fröken!"
Nn visste missiouärinnan råd, och
borste, svamp och såpa och kam fick
göra tjenst. Hennes lappar och
trasor fingo vika för nya kläder, som
barnen i missionsskolan sytt. Håret
var kammadt och sammanhållet af ett
vackert blått baud. Med ett ord, det
blef en helt annan människa af
hedna-barnet, ooh då hon blifvit färdig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
