Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 2ft
EOS. ft
svälde af stolthet. — Det är annat än
den gamle, sure Ajiders.
Och nu bar det af med god fart.
Ack, hvad det var roligt! Träden
sprungo i kapp med lill’ Svarten, tyckte
Valter, och månen lyste så förunderligt
klart. Aldrig hade månen förut varit
så stor och ljus. Ibland såg det ut
som om den kommit närmare och
skrattat åt honom med vidöppen mun.
Valter hade aldrig sett mångubben så
tydligt som nu. Hau skulle gärna
vändt ryggen åt den besvärliga månen,
men han hade den rätt framför sig
ooh icke kunde han köra, om han ej
såg vägen. Så måste ban då se rakfc
på månen, och månen såg på honom
tillbaka. Ibland kände Valter sig så
märkvärdigt sömnig och önskade
nästan, att han skulle ligga hemma i
sängen igen.
Plötsligt vek lill’ Svarten in på en
skogsväg. Valter for upp. — Var detta
vägen till skogsängen? — Ja
säkerligen, lill’ Svarten visste nog hvar hau
skulle vika af. — Det var nu väl att
jag fick den gemene mångubben pä
ryggen! tänkte Valter. Så bar det af
en liten stund, och vägen blef allt
smalare. Valter blef hemsk till mods. —
Tänk om jag kört vilse! suckade ban.
I detsamma vek lill’ Svarten tvärt af
igen på en sidoväg och nu stannade
han på en öppen plats i skogen, där
Valter aldrig varit. — Midt på platsen
stod en miudre klippa. — Där skulle
det passa att spela, tänkte Valter, som
nu först kom i håg mammas guitarr,
kvilken ban lagt i skrindan. —
Åtminstone har jag lill’ Svarten som hör
på! Ganska hjältemodig kände han
sig, då ban satt på klippan och grep
i strängarna. Nu lyste månen igen
så klart och kom närmare honom med
sina ljusa, underliga ögon och öppna
mun. — Ja, skratta du, sade Valter. —
„Skrattar bäst som skrattar sist"!
Medsamma började ban spela. Aldrig
hade ban vetat, att han kunde spela
så bra och guitarren kunde ljuda så
högt och klingande. Ju mera han
spelade dess starkare strömmade
tonerna vida omkring. Lill’ Svarten
guäggade af förtjusning och månen
slutade att skratta och drog sig
blygsamt bakom ett moln. Själfva
granarna rundtomkring började röra på
sig.....Men — nej! Det var ej
granarna! En lefvande varelse trädde
fram ur skogen. Valter trodde först
att det var en björn, som kom
tassandes på bakfötterna, men såg sedan att
det var en man, stor och lång, samt
belt och hållet klädd i skinn. Efter
honom kom en gosse, klädd på samma
sätt, och sedan — nej, det var ingen
ände på dem. Den ena skinnklädda
varelsen efter deu andra trädde fram
ur skogen och snart var platsen fyld
af dem. (Forts.)
—<®/t&—
Vår rusfhammare.
(Forts, frän N:o 3.)
Hvaraf vi bygga vårt hus.
Har du någongång sett män arbetande
på en byggnad, efter det den redan några
år stått färdig? — Hvad göra de? —
De reparera densamma. — Ja, de måste
laga eller lappa sådaua delar af
byggnaden, som förfallit. På samma sätt måste
vår kropp repareras eller lappas, och vi
skola i några följande lektoner visa, huru
detta sker. Nu skola vi emellertid tala
om de ämnen, hvilka böra användas vid
reparationer af huset.
Hvarför behöfver vår kropp repareras
eller upphjälpas? Det skall du få höra.
Hvarje gång vi göra någonting, då vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
