Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fi
EOS.
N:o 21
Jag, som trygg får sitta invid härd så varm
är på långt när ej så fattig och så arm.
Ö, hur’ ville jag
kulen vinterdag
kärleksfullt dig skydda, Yärma Yid min barm.
ütanför vårl fönster uppå brädet där
skall jag strö små smulor hvarje dag, som är.
l^om och ät ett bröd
af mitt öfverflöd
liten hungrig fågel, du är mig så kär.
^ R * Ä * ID * ID * A. * © <§kv .
>
I.
(Beriittolae for „Ensu af Oskar Behm.)
*on hette Elvira, men kallades
- ^
fÄfr allmänt till Wira och var sin
fars enda barn. Hennes mor
hade dött för flera år tillbaka, och
sedan dess hade det varit gamla
mormor, som skötte och vårdade henne,
då hon var liten och läste lexorna
med henne, då hon blef äldre.
Wira var nil tio år och en ovanligt
vacker flicka. Då hon med sitt
guldgula hår, sina stora blå ögon, hvars
uttryck talade om ett godt hjärta,
visade sig bland folket på gården, sade
man ofta: hon liknar alldeles en af de
där änglarna i kyrkan. Ack. om man
ändå vore så vacker I
Wira hörde ofta deras utrop och
förundrade sig öfver, att man önskade
sig vara vacker. Hvarför önskar man
sig icke ett godt hjärta, tänkte hon,
det är ju ändå mycket bättre. Ty
hennes mormor hade ofta sagt henne,
att ett godt hjärta är det bästa af
allt.
Wira tyckte mycket om djur och
ett af hennes största nöjen var att
med famnen full af brödsmulor gå
ned till hagen där flera små föl med
siaa „mammor" gingo på bete. Nästan
dagligen sprang hon öfver till hagen;
fölen hade redan blifvit så vana vid
hennes besök, att då klockan blef tolf
på dagen, den tid då Wira brukade
infinna sig i bagen, skockade de sig
tillsammans vid ledet och stodo sedan
där och inväntade henne,
smågnäg-gaude och klippande med öronen.
Dessa besök i hästhagen voro
mycket roliga för Wira, men roligast voro
de dock när John var med, och det
var ban äfven för det mesta.
John var enda son till Watten-Jokka,
som tjänt på gården redan i många
år. Watten-Jokka hette annars helt
rätt och slätt Johan, men detta namn
hade man enligt den traktens sed
om-bildat till Jokka. Härtill fogade man
sedan ordet vatten, emedan ban för
det mesta var sysselsatt med
vattenbär ning, och så uppfans namnet
Watten-Jokka.
John var som sagdt hans enda son.
Det var en klippsk, liflig gosse, med
vackra bruna ögon och mörkt lockigt
hår samt par år äldre än Wira.
Redan då de voro så små, att de
just nätt och jämt höllos på fötterna,
hade Wira och John lekt tillsammans
på den stora, gröna gräsplanen,
utanför „stora byggnaden". Lekarna
fortsattes äfven då de blefvo äldre, och
nu voro de de bästa vänner i världen.
Det fäns icke det, som John icke
skulle kunnat göra för Wiras skull,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
