Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 2ft
EOS.
ft
iias.. Mor Maja eller Ske din vilja j^d
(af H. S.)
id eii af Roines vackra,
grönskande stränder stod
i början af detta
århundrade ett litet torp. Egaren af detta,
dragonen Röring, var en lycklig
husfader. Gudsfruktan, ordning och flit
voro trägna gäster i den låga kojan,
lians hustru, mor Maja, som till
ordspråk hade: „ske din vilja," var alltid
glad. Från morgon till kväll hörde
man hennes lofsånger ljuda. Hvarje
morgon öppnade hon sitt hjärta for
Herren och lät rättfärdighetens sol,
Jesus Kristus, lifva och värma det,
och därför hade hon alltid ett vänligt,
kärleksfullt ord åt hvar och en som
kom i beröring med henne. „Hvart
jag mig i världen vänder står min
lycka i Gads händer," brukade bon
ofta säga, och medan hon tog allt ur
Guds hand, kunde hon vara förnöjd
äfven när sorger och motgångar kommo.
„Ske din vilja," sade hon, då dödens
ängel bortförde hennes lille, blåögde
rosenkindade Jussi. „Ske din vilja"
hörde man henne säga, då frosten om
våren förstörde årets gröda. „Ske din
vilja" utbrast hon, när deras enda ko,
hennes „Sinisilmä" låg död i båset,
då hon en morgon kom för att mjölka
henne. Ja hon var i allt sä
under-gifven, att hennes vänner och äfven
hon själf trodde, att intet i världen
skulle rubba hennes tro och tillit till
deu himmelske fadren. — Men så kom
året 1808. Frän socken till socken
hördes ropet: ^Vi ha kriget här." En
bister vinterdag kom Röring hem från
kyrkau, och då ban på mor Majas
fråga "hvad hörs det öster i från?", sva-
rade: „Fienden kommer, äfven jag är
beordad att träda i tjänst," kunde mor
Maja icke säga: „Ske din vilja," och
när Röring några dagar senare med
renseln på ryggen gick till närmaste
kår, följdes han ej som vanligt af mor
till grinden. Blek och darrande sjönk
hon ned på en stol och med tårlös
blick såg hon efter honom, tills hau
försvann i skogsbrynet. Hon väcktes
från sin bedöfning af lilla Lena,
hennes femåriga dotter, som smeksamt
förde sin lilla hand öfver moderus
kind, i det hon sade: „Gråt icke mamma,
Lena vill bedja Gud bevara far." I
mor Majas hjärta var det nu natt.
Hon kunde icke bedja, kunde icke
säga, ske din vilja, endast tysta
suckar bauade sig fram ur hennes
beklämda bröst. Ingen sång hördes nu
itrån det lilla torpet. Eudast Lenas
lekar och joller störde tystnaden
därinne: dagar och veckor gingo, men
hon erhöll inga underrättelser från
sin man. Hon hörde endast, att hau
varit med i slaget vid Oravais. — Då
hon en dag kort efter freslutet 1809 —
det var i februari 1808, som hennes
man drog bort — stod vid fönstret
och bakade, såg hon en krigare träda
in genom grinden. Ett „Gud vare
lof, han lefver" hade redau banat sig
väg öfver hennes läppar, då hon fick
se, att det ej var Röring, utan
Norrgårds Antti, som kom. Hon anade
då genast, att det varit sista gången
hon sett sin Röring den där
onsdagskvällen, då hon såg honom försvinna
vid skogsbrynet. Med stilla
undergifvenhet hörde bon Antti berätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
