Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 N:o 25
EOS.
Den okända damen väntade, tills
den gamla hunnit samla sig sä
mycket, att hon kunde fortsätta
berättelsen.
„Jag hade endast min lilla staga
och mina villiga händer. Jag arbetade
tidigt ooh sent alla åren, tills
Johan-hes blef gammal nog att kunna hjälpa
mig. Därpå höllo vi flickorna i skola;
Johannes och jag gjorde det. De
blefvo gifta för icke länge sedan, rikt,
gifta, såsom det ibland går till bär i
världen. Johannes sålde vår lilla stuga
och sände mig till staden, för att jag
skulle bo hos dem, och sedan for han
vesterut för att börja för sig själf.
Han sade, att vi hade försörjt flickorna,
och nu skulle de försörja mig."
Hennes stämma tycktes härvid
kväf-vas af rörelse. Fruntimret bidade
tåligt på fortsättningen.
„Jag reste till dem i staden. Först
kom jag till Maria. Hon bodde i ett
stort bus och hade tjänstefolk att
passa upp på sig; det var en
byggning, som var långt större än det lilla
barndomshemmet; men jag fann snart,
att där icke var någon plats för
mig —
Här svek henne rösten åter för en
stund. Tårarne runnö nedför hennes
kinder. En af stationskarlarne kom
nu in i väntsalen för att byta om
vatten i reservoiren. Borttorkande
sina tårar med den skrynkliga handen,
fortsatte gumman:
n Jag gick sedan till Martha ooh det
med en sorg i hjärtat, som jag aldrig
förr erfarit. Jag var villig att göra
hvad som helst för att icke falla dem
till tunga och besvär; men det var
icke det, som var i vägen. Jag såg
snart, att de skämdes för min gamla,
lutande kropp och mitt skrynkliga
ansigte. Mina gamla händer voro ej
heller fina nog, mon jag vet, att de
blifvit sådana genom att slita för dem."
Tårarna flödade nu ymnigt nedför
henues kinder.
,.Slutligen sade de åt mig", fortsatte
gumman, „att de skulle inackordera
mig på ett ställe, och att de ville
underhålla mig där. Jag kunde ej
gifva dem något svar. Mitt hjärta
var för fullb af smärta. Jag skref
till Johannes, hvad de ämnade göra.
Han skref ett långt bref till mig ocb
bad mig komma till sig. Jag skulle
alltid ha ett hem, så länge ban hade
tak öfver hufvudet, sade han. Jag
skulle komma till honom och bo där,
så länge jag lefde. Han skref, att
hans moder aldrig skulle ut ibland
främmande, och därför är jag nu på
väg till min Johannes. Han har ännu
ingenting mer än ett litet nybj^gge,
men där är rum för hans gamla
moder — Gud välsigne honom! En gång,
när jag är borta och aldrig mer skall
vålla dem någon olägenhet", slutade
gumman, „komma nog Maria och
Martha att tänka på allt sammans —
det blir, när de händer, som ha slitit
och släpat för dem äro lagda stilla,
när de ögon, som vakat öfver dem
under mången sömnlös natt, äro för
alltid slutna och denna lilla
lekamen, som nu är böjd af de bördor,
den burit för dem, är undangömd,
så att de icke behöfva blygas for den
mer."
Stationskarlen, som lyssnat, torkade
hastigt några tårar från sina ögon,
och den fina damens juvelprydda band
strök den gamla gummans gråa
hufvud. Den gamlas hjärta tycktes
befriadt från en tung börda, sedan hon
omtalat sin berättelse. Tåget kom nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
