Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s.
N:o 198
så fick jag honom ändå icke på
gladare humör. Han trodde det icke
mera löna mödan att arbeta.
Då vi återvände hem rusade han
uppför trapporna så snabbt, att jag
icke ban säga åt honom aunat än att
ban icke skulle förstöra sig själf med
för mycket arbetande.
Följande dag på aftonen gick jag
in i hans rum. Han satt hopplös, med
ansiktet gömdt i sina händer.
Jag tog bibeln och slog upp Davids
127:de psalm: „Om Herren icke
bygger huset, så arbeta de fåfängt, som
därpå bygga —–det är fåfängt,
att I bittida uppstån, och sent gån till
hvila, och äten edert bröd med sorg!
ty ban gifver det mina vänner, medan
de sofva".
Därpå lade jag mina händer på hans
skuldror, såg in i hans nu så sorgsna
ögon och frågade: „Tror du det,
Walter?"
En stund var han tyst, sedan
rullade par tårar ned för haus bleka
kinder. Han tog min hand och sade:
„Du har visat mig den rätta vägen.
Jag hade glömt att bedja".
Den natten fick han sofva, och
följande dag steg han in i mitt rum med
strålande ansikte. Han hade funnit
felet.
Ett halft år därefter ledde ban det
stora byggnadsföretaget. Jag reste
honom omedvetet en dag för att hälsa
på honom. Steg in i hans arbetsrum
utan att han lagt märke till det, stod
bakom hans stol och såg, att han
ritade. Men öfver hans bord hängde
på väggen en tafla, på hvilken stod
skrifvet: „Ty han gifver det sina
vänner, vid de sofva." „Tror du det?"
st*JL*©1*©*Jk*®
ii.
En dag då John igen var uppe i
- stora byggnaden, tillsammans
med Wira hörde ban baronen gräla
på någon i ett af rummen. Han
tyk-tes vara mycket ond, ty ban stampade
emellanåt med foten i golfvet och hans
stämma var ovanligt högljudd.
Wira och John stannade uppskrämda.
— Jaså, du säger att du icke vet,
hvart nålen tagit vägen? — hörde de
baronen säga.
— Nej, svarade en röst, som
tycktes tillhöra huspigan. — Såvida inte ...
— Hvad? — Såvida inte ... Säg
ut?
— Jag tänkte bara säga, att den
där Watten-Jokkas John, som sprin-
(Forts. från N:o 23).
ger här så ofta, möjligen kunnat taga
den. Det är ju inte att tro sådant
folk.
John och Wira hörde hvarje ord,
som uttalades mellan baronen och
tje-narinnan. De förstodo icke riktigt,
hvad det var fråga om, men så
mycket uppfattade de dock, att det gälde
något dåligt, som John gjort sig
skyldig till. De drogo sig skygga och
tysta tillbaka i eu vrå af rummet och
sågo med uppskrämda blickar på
hvarandra.
— Du ska’ inte vara rädd, John —
tröstade Wira. — Pappa är så god,
och . . . inte har du gjort något ondt
häller.
(Forts, pà 8 sidan.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
