Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fi
EOS.
N:o 21
Den brustna skidan
eller
Låt icke solen gå ned öfver din vrede.
fväune små flickor roade sig med
att tillsammans skida utför
den snöbetäckta Kvarubacken
invid prästgården i S . . Zaida, så hette
den ena, var dotter till prosten och
den andra, som hette Lina, var dotter
till prästgårdens arrendator.
„Du hinner alltid ned till träsket
före mig", sade Lina till sin
lekkamrat. „men kanske det beror därpå, att
dina skidor äro bättre än mina; vill
du inte låta mig försöka att åka med
dina skidor engång." „Det får du
gärna", blef svaret, och snart bar det
åter utför backen. Lina var redan
ett, långt stycke före Zaida, då hon
genom en oskicklig vändning styrde
rakt mot en stor sten. „Kritscb,
kratsch", — och där låg nu den ena
skidan i flere bitar framför den häpna
flickan. Med eu rask vändning var
Zaida vid hennes sida. „Du stygga,
otäcka flicka hvad har du gjort",
ropade Zaida utom sig af förtrytelse.
„Det där gjorde du med flit. Du ville
inte unna mig att ha bättre än du
har."
„Förlåt älskade Zaida",
framstammade den häpna Lina.
„Nej aldrig. Jag gör det aldrig",
ropade Zaida och sprang bort det
fortaste hon kunde.
„ Käre Jesus, förlåt mig att jag gjort
så illa åt Zaida, gör henne villig att
förlåta mig", bad Lina, medan hon
plockade ihop bitarna af den
sönderbrutna skidan.
„Skall min lilla flicka låta solen gå
ned öfver sin vrede, eller har du redan
sagt Lina att du förlåtit henne?"
sade pastor J . . till Zaida, då hon om
aftonen kom för att säga honom
godnatt. Han hade osedd af de båda
flickorna åsett Linas missöde ocb sin
dotters häftighet. Zaida svarade
ingenting, men i sitt hjärta täukte hon:
„ Jag skall aldrig förlåta henne". Zaida
hade glömt att bekäuua sina egna
synder och därför var hon så
oförsonlig.-
Hon lade sig utan att bedja, sof
oroligt bela natten, och då hon på
morgonen vaknade, hörde hon sin
moder i rummet bredvid säga: „Låt
ingen därifrån komma upp till oss, och
ingen härifrån får gå dit, ty
sjukdomen är mycket smittosam."
„Hvem kan vara sjuk", tänkte
Zaida, och var med ett hopp ur
sängen. „Tänk om det är Lina. Nej
det kan ej vara hon." Utkommen i
matsalen fick hon veta att Lina under
natten svårt insjuknat i difteri och
att man befarade att hon skulle dö.
„Jag måste få gå dit och fråga om
hon kan förlåta min häftighet", ropade
Zaida, och ämnade just skynda i väg,
då bon hejdades af modern som sade:
„Du får ej gå dit, ty doktorn säger
att Linas sjukdom är mycket
smittosam." — „Men tänk om hon dör utan
att jag får bedja henne förlåta mig",
snyftade Zaida. — „Fär jag ej skicka
bud till henne, att jag ej längre är
ledsen på henne?-1 — „Det tjänar till
ingenting, ty hon har yrat bela natten
och yrar fortfarande."
„0, pappa, pappa, hvad skall jag
nu göra, jag har låtit solen gå ned
öfver min vrede", klagade Zaida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
