Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fi
EOS.
N:o 21
IL
[FÄ ]y G K jN
funderar min lilla Gösta
på?" sade fångknekten L., där kan satt
lielt bekvämt, s mattan de på sin
kaffekopp i sitt klart upplysta trefliga rum.
Lilla Gösta, som en lång stund stått
och sett ut genom fönstret på de klart
tindrande stjärnorna, vände nu siua
klara barna ögon emot fadren ocli
sade: „Jag tänker på den stackars
lilla gossen, som blef mördad af sin
fader. Tror du pappa att han nu är
hos Jesus?" „Bet tror jag visst,"
svarade L., „ban var ju blott två år
gammal, och hade således ej geuom
uppsåtlig otro förspillt Guds nåd
genom Kristus."
„Han måtte vara en hård,
obarmhertig och fördärfvad människa, som
kunde mörda ett så litet barn; mätte
nu lagen ådöma honom ett riktigt
svårt straff!" sade fru L. sedan det
hon med afviga handen borttorkade
några medlidandets tårar, som tanken
på det mördade barnets framkallat.
„Dömen icke, så värden 1 icke
dömde", sade L allvarligt. Hans
afsigt var ju icke att mörda gossen.
Då jag i morgse bar in hans frukost,
berättade hau mig siu sorgliga
lefnadshistoria. Och den har gifvit mig
mycket att tänka på."
„Jag var", berättade ban, „ende
sonen till en välbärgad arbetare här
i staden. Mina föräldrar voro
gud-fruktiga människor och bevistade
flitigt sammaukomsterna i ,.Bönehuset",
som i min barndom var i en hyrd
lokal vid Robertsgatan. De troende
hade äfven sammankomster i hemmen
emellanåt, och dessa samkväm slutade
ioke sällan med en måltid, där icke
vin, öl och bränvin saknades. De väl-
menande vännerna bjödo ibland oss,
barn, att smutta ifrån siua vinglas
och efter måltidens slut brukade vi,
utan att få någon anmärkning, snaska
i oss de vindroppar, som ännu
kvar-blifvit i glaset. Min begärelse efter
starka drycker blef sålunda väckt och
ju’ äldre jag blef, desto starkare biel’
den. Ja innau jag ännu var fullvuxen
var jag redan drinkare. Miu hustru,
som var ifrån en annan ort, visste
icke af min olyckliga böjelse. Att
vårt äktenskap blef allt anuat än
lyckligt, behöfver jag väl ej omnämna.
Jag kom ofta drucken hem, och hade
jag af mina kamrater blifvit retad,
var min stackars Maria den som fick
bära upp det. Så var äfven
förhållandet den där olyckliga kvällen, ni vet
ju hvilken jag menade. Jag hade
blifvit besegrad i ett slagsmål. Ond, som
jag var öfver nederlaget, kom jag hem
och tillsade min hustru att sätta fram
mat. Då hon ej hade annat än fisk
och potäter, samt urskuldade sig
därmed, att jag förstört det mesta af
veckaus inkomster, rusade jag, utom
mig af raseri, emot henne för att slå
henne med en potatiskluppa, som jag
ryckte till mig från bordet. Slaget
föll men träffade icke benue, utan
barnet, som hon höll på armen.
Dödsblek sjönk miu hustru ned på en stol
med det döende barnet i sina armar.
Hennes ångestskri: „Vårt barn dör!"
väckte mig till besinning. Jag blef
nykter på stunden. Som en
vansinnig sprang jag till närmaste läkare:
men vid dennes ankomst var gossen
död. Fortsättningen af miu sorgliga
historia känner ni. Ni vet huru jag
sjelf gick till poliskammaron och angaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
