Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Detektivlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen skulle därmed försvinna; inte heller kan för-
fattaren krypa in i medvetandet hos någon av de övriga
skildrade personerna, alldenstund dessa enligt förut-
sättningarna äro okända storheter, av vilka var och en
kan rymma förbrytaren. Detektivromanen är sålunda
på denna punkt en hederligt realistisk och strängt
konstnärlig genre, lika fri från oformlig psykologisk
invärteshet som själva de isländska sagorna; detektiven,
och läsaren med honom, är hänvisad till att bekanta
sig med sina människor utifrån, med naturliga hjälp-
medel endast — observation; samtal och analogislut —
alltså på samma sätt som vi alla i verkligheten få för-
värva vårt mått av kunskap om de människor vi um-
gås med. Ty vi alla äro i det avseendet trevande
detektiver och ha även i förtroligaste fall endast yttre
(och ofta bedrägliga) indicier att rätta oss efter.
Självfallet modifieras d’enna regel i de talrika fall
då berättelsen serveras i jagform, varvid det talande
jaget så gott som alltid är en på doktor Watson kal-
kerad figur, detektivens gode vän som är med om
allt och noterar allt utan att själv förstå ett smack av
det hela: Poirots vän kapten. Hastings, Hanauds vän
Mr Ricardo och många andra. Men dessa berättande
män förbli med nödvändighet blygsamma män i anrätt-
ningen, emedan deras förstånd äro enkla och deras roll
endast är att referera; konstnärligt fylla de den mis-
sionen, att läsaren, efter att vid bokens slut ha måst
konstatera att hans eget skarpsinne är mindre utpräglat
än detektivens, räddas från intellektuell modfälldhet
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
