Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Detektivlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av det trösterika medvetandet att han, läsaren, dock är
märkbart klyftigare än doktor Watson och dennes likar.
En följd av invärtespsykologiens ytterst ringa rum i
detektivlitteraturen (där mänga utövare, som till exem-
pel Dorothy Sayers, reda sig helt utan Watsonfiguren)
är att dialogen, som i den nutida vanliga psykologiska
romanen, vanligen är ett bedrövligt kapitel (helst så
mycket som möjligt ersatt av ändlösa invärtesreferat,
som gå lättare att tillverka), i detektivberättelserna ofta
står på en hög nivå. Detektivförfattaren är helt enkelt
tvingad att behärska dialogstilen, emedan för honom
ingen annan möjlighet finns för återgivande av de
uppträdandes tankar; en författare som saknar för-
måga att skriva god dialog kan svårligen åstadkomma
en god detektivberättelse. Därför äro alla de stora
detektiverna famösa män i samtal, låt vara att de dess-
emellan kunna visa sig pinsamt tystlåtna gentemot ny-
fikna vänner; Holmes, Lord Peter, Poirot och Hanaud
kåsera med den yttersta charm och underfundighet,
för att med menlös min, och utan att patienterna märka
något, lirka fram sanningar ur skygga själar. I minst
lika hög grad som för själva konstruktionens och spän-
ningens skull kan man prisa en sådan mästerlig för-
måga som Dorothy Sayers (som förvisso alltid kon-
struerar fina problem) för den humor, grace och snärt
som hennes dialog alltid präglas av.
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
