Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den halte Apollo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställning. Byron å sin sida var en romantisk poet, mein
likaledes med verklighetssinne, humor och ironi; han
avskydde romantiska poeter (utom Scott) och älskade
Pope; och de olycksaliga ”sjöskalderna”, enbart ro-
mantiker och med trängre temperament än hans samt
dessutom i hans ögon politiska avfällingar, paraderades
av honom på exakt samma sätt, såsom outslitliga ob-
jekt för hans gyckel och vedervilja. Rörande detta
tretal, Wordsworth, Coleridge och Southey, förefanns
samma stegring i hans känslor som hos Schopenhauer
rörande de tre filosoferna. Som det ojämförliga kon-
glomeratet av talanglöshet, förljugenhet och allmän mo-
ralisk depravation framställde han Southey, som till
och med lockade honom till det våghalsiga försöket, i
dedikationen av Don Juan, att rimma ”Poet Laureate”
(Southey innehade den befattningen) med ”Iscariot”.
Efter hand som politiska lidelser och ömsesidigt in-
famerande allt mera togo överhand, blevo naturligtvis
Byrons omdömen om dessa tre skalder allt mindre
balanserade, särskilt beträffande Southey; i själva ver-
ket var visserligen denne en skral poet och en trångt
borgerlig moralist (efter en smula revolutionärt flax-
ande i ungdomen) men en redbar karaktär och en god
prosaskribent. Denna lilla speciella parallellism mellan
Byron och Schopenhauer kunde tänkas uppkommen så,
att den sistnämnde i sina unga dagar charmerats av
Byrons cirkusförevisningar av sjöskalderna i Don
Juan och Vision of Judgment samt beslutat att utnyttja
sina tre svarta filosofiska får på lika effektfullt sätt.
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
