Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det närmaste sällskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ibland, när den klapprade som värst, fixera den
med en viss förväntansfullhet, men därmed har han
sedan länge upphört; och i hans meditationer skym-
tar förmodligen jag — skugglikt och högst i förbi-
gående — som en individ av obegränsad barnslighet,
alldenstund jag så rolöst kan hålla på med att mani-
pulera en tingest ur vilken jag aldrig får ut något av
intresse, inte så mycket som en enda mus. Han stryker
sakta ena örat och låter saken ha sin gång samt för-
sjunker i sin intellektuella åskådning av högre
mysterier.
Men hans immobilité sacrée är varken alstrad av
reumatism eller slöhet eller något sjukligt övermått av
spekulation; han är alltid beredd att övergå från kon-
templationens sfärer till handlingens, när så kan be-
finnas vara lönt. Plötsligt är han försvunnen från sin
viloplats och står borta i ett hörn vid en bokhylla, där
från vägg eller golv små skarpa ljud höras som äro
intressantare än skrivmaskinens. Ty vi ha nu den års-
tid då råttorna söka sig till människoboningar, sedan
det fria livet på åker och äng förlorat sin tjusning för
dem. Så snart frost eller snö börjat, kan man vara lugn
för att deras knaprande i väggar och nattliga tassande
på löften skall taga sin början; de ha alltid för mig
varit att påräkna som ett troget vintersällskap hittills,
och stundom i nattens tystnad har jag hört dem arbeta
med en energi som halvt kommit mig att frukta att
hela träkåken en vacker dag i helt underminerat och
sönderbitet tillstånd skall ramla samman kring öronen
på mig. Att lägga gift åt dem är alltid en utväg, men
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
