Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det närmaste sällskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förr att någon gäng läsa en bit av hans professorliga
kåserier.
Första vintern tog jag för givet att dessa välkomna
gäster skulle vara döda innan våren: antingen att de
skulle sjukna och mögla i sitt nya krypin, där luft-
växlingen knappt kunde vara tillfredsställande; eller
också att deras kakor, och kanske också de själva i
sin sömn, skulle uppätas av höstens invasion av råttor.
Dessutom kunde de kanske också förfrysa, vid någon
sträng vinterknäpp under perioder då huset är obe-
bott och oeldat. Ingenting sådant har inträffat; varje
år, när den lämpliga sommarvärmen kommit, kvickna
de plötsligt till någon solig dag och brista ut i det fria
i ett tallöst moln, med en vitalitet som gör intryck av
en explosion av liv. Men hur de kunna undgå råttorna
är alltjämt ett mysterium för mig; ty man skulle tycka
att dessa svultna kringsnokare, som kunna snusa upp
allt ätbart och en hel del annat, skulle ha frisk aptit
på honungskakor. Jag har inte gjort något experiment
med att försöka mata råttor med honung och vet därför
ingenting om deras inställning i det fallet; det kunde
ju vara tänkbart att naturen givit bina ett skydd, så
att antingen deras egen lukt eller honungens är skräm-
mande för råttor. Eller också kanske något litet avdelat
bikompani håller sig halvvaket under de övrigas
vinterdvala, för att pricka sådana eventuella inkräk-
tare på nosen. Ingendera hypotesen förefaller särskilt
sannolik, men jag har inte kunnat hitta på någon
bättre.
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
