Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
När Karin kom tillbaka, fann lion Grane sitta
i soffan med hufvudet lutadt mot moderns axel.
Dagen derpå kom Grane till modern och sade,
att han ville göra, som hon önskade. Han tyckte,
att han kunde göra det. Visserligen blef
nattvarden för honom intet sakrament. Det blef en
åminnelsehögtid, ingenting annat. Men han stod ej ut
med att se moderns sorg. Och för sig själf tänkte
han, att det skulle vara eget att se, hur han kände
det nu.
Men ju mera söndagen nalkades, dess osäkrare
kände han sig, dess mera växte hans missmod.
På söndagsmorgonen skulle han genast ha velat
säga: nej, jag går inte. Men nu hade han en
gång sagt sitt ord, och dessutom hölls han
tillbaka af fruktan för skandalen.
Fadern kom in i matsalen, där frukosten stod
dukad, och tryckte tigande hans hand. Han vai
vid sådana tillfällen alltid högtidlig och tyst.
Modern kom emot honom och kysste honom. Ett
ögonblick erfor Grane en känsla af lycka, som fylde
honom med glädje.
De åkte till kyrkan. Solen sken varmt,
dammet hvirflade muntert efter vagnen, och i skogen
var det så högtidsstilla och lugnt. Mörka och
raka höjde sig granarna öfver tufvor af mossa
och lingonris.
När de gingo in i kyrkan, tyckte Grane, att
hans strupe sammansnördes som af en kväfvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
