Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•191
undgå den almänna smittan? Jag kan inte arbeta
häller, som jag vill midt opp i alt det här. . . Ja,
det går rakt åt fanders.
Grane gjorde några häftiga rörelser med
händerna och satte sig plötsligt.
— Nå, än jag då! sade professorn tvärt. Jag
har sett på alt detta nu i fyratio år, altså vida
fullständigare än du. Hvad skall jag säga då?
— Farbror? Ja. Farbror är ett märkvärdigt
praktexemplar, det medger jag.
— Nej, det är jag visst inte.
Professorn satte sig midt emot den unge
mannen och betraktade honom vänligt.
— Men det fins en sak, som alla människor
måste lära sig. Och det är: att försona sig med
verlden och människorna.
Grane hade en ytterligt hög tanke om
professorns karaktär, men ändå kunde han inte låta bli
att i en gäckande ton svara:
— D. v. s. försona sig med det dåliga.
— Nej, det vill det inte säga, fortfor
professorn. Du vet mycket väl, hur ensam jag ofta
känner mig här i Upsala, ja, rent ut hur mycket
jag tycker om att höra ungt folk tala som du nu.
Men ändå säger jag, att man måste försona sig
med människorna, d. v. s. skaffa sig förmågan att
lefva i trots af alt, som kan nedslå modet och
gäcka förhoppningarna. Det är konsten att lefva,
som är så svår. Och den kan don unga genera-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
