Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Om konungarna Valdemar och Magnus (åren 1266—1290)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelsefulla förhållandet, att konung Magnus under
sin hycklade försonlighet lät ungefär två år förlida,
innan han tog blodig hämnd för den grofva
kränkningen.
Nu återkommer författaren till afslutningen af
den danska fejden. Han tyckes hafva haft för sig,
att ett längre stillestånd föregått den egentliga freden.
— Konungarna af Danmark och af Sverige
ville bättre förlika sig med hvarandra och höllo vid
gränsen ett hof. —
Med »hof» menar författaren en högtidlig
sammankomst mellan förnäma personer. Det är utan
tvifvel fredsmötet i Laholm, som han nu åsyftar.
Detta försiggick emellertid redan i början af år 1278,
alltså före det nyss omtalade upproret. Hvad som
dock företrädesvis intresserar vår författare vid mötet,
äro de riddarspel, som där höllos mellan danskarna
och »de uppländske».
— De redo dust med hvarandra, så att
spjutskaften gingo sönder, och så att det flög eld af
hjälmarna liksom af annat tunder, då stötarna
träffade dem. Där var en dansk riddare, som aldrig
skydde en dust. Han hette Peder Skåning. Men
honom bestod en ung och glad kämpe, Holmger,
son till lagman Karl. En annan dansk, Magnus
Dysevald, en stark och båld krigsbuss, lät härolderna
utropa, att, om det fanns några uppländske män,
som ville strida mot honom, en åt gången, så skulle
det gälla den besegrades stridshäst och hundra mark
därtill. »Finns det någon, som är villig?» — Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
