Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Om konungarna Valdemar och Magnus (åren 1266—1290)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarade en uppländsk sven (d. v. s. knape), som hette
Erengisl Plata: »Du kommer mig mycket lägligt.
Jag vill gärna strida med dig, göra dig till viljes
och lösa dig från din otåliga väntan.» Sedan dröjde
de icke länge. Och det vardt en ståtlig, kraftig
ridt, så att den uppländske vann och den danske
föll. Jag tänker, att han tyckte, det var ett
olyckligt fall; ty han miste både häst och penningepung;
och nog skämdes han, där han låg nedsmutsad i
träcken. —
Vi se, huru naivt författaren gläder sig öfver
sina landsmäns seger. Särskildt har det fägnat
honom, att den öfvermodige utmanaren, den danske
riddaren, fick en så snöplig utgång på sin strid med
den svenske svennen.
Om fredsmötet berättar krönikan vidare sålunda.
— Konungen af Danmark utverkade då, att
konung Valdemar fick komma tillbaka till Sverige
och återfick sina bröders och fränders vänskap och
sina fädernegods. Öfver dessa skulle han själf råda
och skulle sitta hemma och lefva i fred.
Drottning Sofia var förut död.
Gud frede hennes själ från pina och nöd!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
