Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Om hämnden för hertigarna och om det nya konungavalet (åren 1318—1320)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härmed slutar krönikan. Vi se, att slutstycket
utgöres af en triumfsång öfver den goda sakens
framgång. Åter och åter i något växlande uttryck
prisar författaren Herren Gud, som så underbarligen
fört den milde hertig Eriks späde son till en
utomorordentlig maktställning; åter och åter framhåller
han, att näst Gud hertigens trogne, tappre och
uthållige tjänare, »Sveriges män», »uppländske män»,
hafva förtjänsten i den härliga segern öfver inhemskt
svek och utländskt våld.
Utan tvifvel är det förmånligt för krönikan
såsom konstverk, att författaren kunnat stanna vid
denna tidpunkt, då de inre fejderna med alla sina
ohyggligheter voro fullkomligt förkväfda och riket
åter förenadt under en herre, då ingen fara vidare
hotade från grannlanden, utan tvärtom Sveriges
förening med Norge bådade en lång fredsperiod i
Norden Det var ju, som om man efter en natt,
full af naturens uppror och hemska syner, hälsade
den ljufliga morgonen till en klar och stilla dag,
som skulle skänka jordens arma, förskrämda barn
en välbehöflig hvila och vederkvickelse.
Vi finna nu, huru störande det skulle hafva
varit för slutintrycket, om blodsdådet på
Helgeandsholmen, Magnus Birgerssons afrättning, fått sin
kronologiskt riktiga plats, alltså efter
konungavalet. Men vi ha redan kunnat iakttaga, att stycket
om afrättningen sannolikt icke tillhörde krönikan
i dennas ursprungliga form, utan blifvit senare
inskjutet. Att man då satte stycket före och ej efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
