Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Erikskrönikan som historisk källa och som konstverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvinnliga (tvåstafviga), mycket sällan daktyliska
(trestafviga). Rimordet har naturligtvis en starkt
betonad stafvelse. Utom denna finnas i regeln
tre, sällan fyra eller två, starkt betonade
stafvelser i hvarje vers, och till hvar och en af dessa
starktoniga stafvelser kan sluta sig en eller två,
sällan flera svagtoniga.[1] Antalet stafvelser i
versen och rytmen i det hela äro därför mycket
växlande. Versen kan vidare börja lika väl med
starktonig som svagtonig stafvelse. Detta allt har gjort,
att knitteln länge varit djupt föraktad af den
grekiskt-romerska antikens beundrare. Men på senare
tid har man likväl måst erkänna, att knitteln
lämpar sig synnerligen väl till de germanska språkens
naturliga rytm, och flera skalder af rang, bland
andra Goethe och i Sverige Tegnér, Strandberg och
Snoilsky hafva praktiskt visat, att versslaget
under en mästares hand kan blifva mycket
välklingande.
Hvad nu särskildt angår det sätt, hvarpå
Erikskrönikans författare brukat knitteln, får man
visserligen icke mäta hans verskonst efter dessa
nutida skalders fulländade formgifning, ty mot
deras verser förefalla hans själfsvåldiga och kantiga.
Vi hafva ju i de föregående kapitlen sett flera
prof på metriskt återgifvande af hans verser; och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
