Juristen hade ägnat sig åt affärsverksamhet. Han tyckte själf, att det var bäst så. De godtyckliga förändringar i Sveriges lagar, som ägt rum under de senaste månaderna, hade icke tilltalat honom utan gifvit honom afsmak för yrket. I det stället hade han, ehuru icke utan tvekan, ägnat sig åt praktiska värf och blifvit affärsjurist. Alla tyckte, att han gjort rätt.
Han var en rik och oberoende man. Penningbekymmer hade hittills aldrig tryckt honom. Hade han några bekymmer, berodde dessa på en försvagad hälsa, hvilken också tvingat honom att tillbringa åtskilliga vintrar i länder med mindre hårdt klimat. För tillfället hade han dock fått bekymmer för pengars skull.
Hans kontorsrum liknade en privat mans arbetsrum. Det vette åt torget, och i detsamma funnos taflor af modärna mästare, små statyetter, kopparstick och antikviteter. Hvar och en af dessa senare hade sin historia. Allt var så, att en och hvar kände sig hemmastadd i rummet.
Bokskåpets innehåll var sådant, man kunde tänka sig hos honom; reseskildringar och filosofiska samt juridiska arbeten. Han hade noggrant studerat alla dessa folianter, och han gömde dem väl. Det fanns också fosterländska skrifter, varningsord och broschyrer, samlingens pärlor men också dess mest explosiva element. Censuren, som ingen kunde älska, hade trädt i verksamhet, så att dylika arbeten kunde gudilof ej mer nå publiciteten. Denna kärlekslösa censur hade verkat retroaktivt och hänsynslöst lagt beslag på äfven föregående tiders arbeten, som sedan offrats i stora autodaféer. Det var medeltidsaktigt. Den, som efter en viss tid innehade vissa, i regeringsorganet omnämnda tryckalster, gjorde sig skyldig till en förseelse, hvars straffpåföljd i lindrigaste fall blef ett par års landsförvisning. För den bagatellen skickades han från hustru och barn och eget land.
Likväl sades, att dylika broschyrer och tillfällighetspublikationer ännu då och då döko upp i löndom. Folket aktade således inte så mycket på lagen, som man ju kunde tänka sig.
Juristen var fortfarande ägare till ett rikhaltigt bibliotek med förbjuden litteratur, han som andra. Studiet af denna utgjorde hans käraste sysselsättning. -
När patrioten inträdde, sjönko hans fötter djupt ned brysselmattan. Han hälsade som en gammal bekant hälsar på en annan och slog sig makligt ned i en läderklädd hvilstol. Utan att vänta på en inbjudan tog han en cigarrett ur silfverasken på skrifbordet. Han visste, att värden önskade, att man skulle känna sig hemmastadd och hatade ceremonier. Detta är bästa sättet att hälsa en vän välkommen.
Juristen hade nickat åt honom men fortsatte att skrifva, och den nykomne tände sin cigarrett. Så snart brefvet hade blifvit färdigt, skulle brefskrifvaren öppna samtalet, och det visste hans vän sedan gammalt. Det rådde mellan dem båda den tysta öfverenskommelsen, att de aldrig skulle låta sig störas af hvarandras närvaro, och det var en klok öfverenskommelse.
»Nå», sade juristen till slut, i det han kastade pennskaftet på bordet. Han tog sig samtidigt om pannan med en hand, hvars fingrar darrade af nervositet. Människorna voro mycket nervösa, ty de spelade. På morgonen hade han stigit upp med hufvudvärk. Det var naturligtvis den sedvanliga reumatismen, som satte till vid väderskiftet, så att intet var att göra åt saken, möjligen att ta ett pulver för att lugna samvetet. I själfva verket var det spelet, som oroade och gaf det onda.
»Affärer?» frågade besökaren. Hans skarpa ögon försökte genomtränga den slöja af förbehållsamhet, hvarmed hans nyförvärfvade vän nästan alltid visste att omge sig. Han gissade också rätt. »Ja, affärer.»
Vännen drog ett par bloss på cigarretten, tog den ur munnen och synade den noga, som om denna förrättning helt och hållet upptagit hans tankar. Just denna morgon hade han fått en underrättelse, hvilken var af vikt för affärsjuristen. Mycket få personer kände till hemligheten, som dock skulle medföra en ohjälplig krasch för många. Patrioten anade, att kamraten skulle komma att dela de andras öde, om han ej tid varskoddes. Det var som vän, han ville hjälpa.
»Spekulerar man mycket nu för tiden?» frågade han plötsligen och såg upp från den intressanta cigaretten. Han gick omvägar.
»Som vanligt», svarade juristen och undrade hvad han menade.
»Vi svenskar spekulera gärna, men inte alltid med förnuft. För de flesta är det ett hasardspel, ett slags rouge et noir, där chanserna att vinna äro lika stora som de att förlora. Detta är barnslighet.»
Han gillade inte det, som var barnsligt.
»Menar du, att vi skulle sakna omdöme?» inföll juristen en smula hetsigt. Han var het af sig, snar att känna vrede. Kamratens öfverlägsna sätt stötte honom därför många gånger för pannan, men han kunde dock inte underlåta att hysa sympati för honom. Det fanns mycket hos den mannen.
Den andre tog inte vid sig, ty han såg att det var nervositet.
»Omdöme, hvad menar du med omdöme!
»Detta är ett relativt begrepp. Om du med det menar, att det stora flertalet spekulanter skulle förstå sitt jobb, misstar du dig. Rent matematiskt sedt består omdömet däruti, att vinstchanserna äro ett maximum, förlustchansen ett minimum. Spekulerar jag, skall jag antingen ha utsikt att med en mindre summa vinna en mångdubbelt större, i hvilket fall jag kan räkna med förlusten af insatsen som ett mycket sannolikt faktum, eller ock väntar jag en relativt liten vinst och små utsikter till förlust. Detta är omdöme.»
Det var ett tal med mycken logik uti men också världsvishet.
»Kan så vara. Litet hvar tänker på det sättet», brummade juristen. »Logik är ofta bra för en, men obekväm för en annan.»
»Nej, förlåt, däruti misstar du dig. Se bara på börsspelet! Det är helt enkelt rena, rama vansinnet. Man höjer kursen på papperen utan hänsyn till deras verkliga valör», talade vännen, och det lät som om han talat inför en församling.
»Under åren före kriget rådde en hausse, som höll i sig ganska länge, tack vare naturlagarna om jämnvikten. Baissen efter japanska kriget - den kom strax efter kriget - var djup och ödesdiger. Naturligt var att haussen, som sedan följde, då måste skjuta i höjd i samma mån.
»Hur spelade man då? Var det ett uns förnuft i det? Man spelade endast med den förutfattade åsikten att alla papper alltjämt skulle stiga, och spekulationsfebern dref det ena efter det andra, i tur och ordning, upp i höjden. Likaså vid Balkankriget.
»Detta var så mycket märkligare, som krigshotet låg och hägrade nästan öfver hela den civiliserade världen. Just då hade försiktighet varit af nöden.»
Det var konstiga ord, men börsmän tala så.
»Jag spekulerade ej då», invände juristen för att försvara sig.
»Tror nog det. Om jag inte missminner mig, vistades du denna tid i Södern. Jag var häruppe och såg huru det gick till, och jag kan bedyra, att de som i tid realiserade sina papper voro ett fåtal och lätt räknade. De sparade för att ha en penningreserv efter kriget. Det kunde ha blifvit världskrig af.»
Patrioten lutade sig fram och knackade af askan i glaskoppen. Hans panna hade dragit ihop sig i fina rynkor, och det hade kommit en smula färg i hans ansikte. Det var inte något tvifvel om, att ämnet intresserade honom och utgjorde en af de många anklagelsepunkter, han hyste mot systemet. Systemet var honom vidrigt.
Juristen svarade honom ej. Han kände inom sig, att vännen hade rätt, och detta förargade honom. Han hade ett så kallt sätt att sticka knifven i de mest sårbara punkterna, och han föreföll att vara en kirurg, som skred till operationen med van hand. Efteråt hände det, att man insåg hans förutseende, men för stunden sved det. Operationer gör man inte för ro skull, men de taga bort mycket, som är ondt.
Icke utan afsikt hade nu denne själsanalytiker fört samtalet in på den bogen, tänkte juristen. Han handlade aldrig afsiktslöst, huru omotiveradt hans ingripande än stundtals kunde förefalla. Så var det, då han väckte orostormen i Folkets hus. Äfven det var ett operativt ingrepp, djärft och kallblodigt. Djärfva och kallblodiga män bruka drifva sin vilja igenom.
Det allra märkligaste var dock, att denne resonnör, som baserade alla sina handlingar på de lagar, hvilka styra mänskligheten - på torra, reela fakta - uteslutande kämpade för idéerna, framför allt den fosterländska idén. Han var således idealist.
»Jag tänker på grängesbergarna», fortsatte patrioten. »De tillhöra sådana papper, som själfmant inbjuda till spekulation. När styrelsen sänkt deras nominella värde från 1,000 till 100 kronor, inbjöd den - kanske mot sin vilja - i själfva verket den stora allmänheten att delta i jobberiet.
»Man talade om oerhörda värden.
»Malmtillgångarna lågo blottade för en och hvar som behagade se, och ögat är benäget att öfverskatta. Man räknade och räknade. Till grund för beräkningarna lades mer eller mindre trovärdiga bedömanden af totalkvantiteten, vidare den årliga brytningssiffran och kontrakten med de utländska, enkannerligen de tyska köparna.
»Man tog ingen hänsyn till eventualiteten af ett krig eller möjligheten af upptäckten af nya malmfält i andra land.
»Att aktierna skulle springa upp till tusen, ja till tretusen procent och till och med däröfver var ett axiom, som dref upp kursen i en uppåtgående - endast obetydligt och för en kort tid nedgående - kurva.
»Ej heller beaktade man, att regeringen var aktieägare och i sinom tid skulle bli enda ägare af malmfälten.
»I regeringens intresse låg märkvärdigt nog att inte allt för mycket forcera utförseln och brytningen. Man kunde då riskera att få öfvertaga några stenbrott utan värde, när tidpunkten för inlösen var inne.
»Detta var inte statsekonomiskt, tänkte man.
»Det var ungefär vid denna tidpunkt, som en mycket stor idé föddes, och dess upphofsman skulle ha bekransats af nationen, men i det stället teg man ihjäl förslaget.
»Han resonnerade som så:
»I. En malmtillgång är lika med ett kapital, på hvilket man oafbrutet äter. Ju mer man bryter, desto mindre värd blir återstoden.
»II. Denna malmtillgång är rik och lockar rofgiriga grannar. Ju mindre man bryter, desto större är det blifvande rofvet.
»III. Malmfyndigheterna ha ej heller privilegium att vara de enda på jordklotet. En vacker dag upptäckas nya, och då sjunker värdet af dessa kanske till en spottstyfver. De ligga ingalunda ideelt till i kommunikationshänseende.
»Han löste den gordiska knuten på ett lika enkelt som genialt sätt.
»I. Kapitalminskningen förekommes på så sätt, att staten för ökad brytning erhåller viss afgift per ton. För denna afgift inköpas skogsområden, odlas skog och byggas järnvägar som befordra trävaruutförseln.
»I stället för kapitalförbrukning uppstår således ett fruktbärande, outtömligt kapital, som bidrar att höja landets allmänna välstånd. Hvarje svensk medborgare blir då delägare i denna allmänkassa, och hans förmåner framgå praktiskt genom minskade indirekta och direkta skatter.
»II. En forcerad brytning lockar visserligen en roflysten fiende att anfalla, men de närmaste åren äro för honom de minst gynnsamma. Han är ej i ordning för kriget. I samma mån som malmen bortföres, minskas hans vinst och därmed krigsanledningen.
»För öfrigt borde Sverige ha begagnat sig af de första årens intäkter till höjandet af arméns och flottans försvarskraft. Härigenom minskades också krigshotet. Ett starkt försvar och minskadt lockbete voro dubbla vinster.
»III. Om i en senare tid malmfyndigheter skulle upptäckas i främmande land, komme det inte oss vid. Vi hade våra skogar, som gåfve oss ränta i det stället, och malmtillgångar på andra platser inom landet räckte väl till för vårt behof.
»Är det inte en klar, ovedersäglig logik uti detta? Forvisso.»
»Jag delar din uppfattning», instämde juristen. »Vi voro för kortsynta, och dock låg lösningen i vår hand. Hade vi brutit malm, skulle statsinkomsterna ökats under hela den tid, som åtgick, innan skogsplanteringarna hunnit mogna, och sedan blef det deras tur. De länder, som kunnat dra fördel af skogsvård för export eller eget behof voro så få, att någon konkurrens på världsmarknaden hade ej varit att befara. Snarare är det så, att exporten med hvarje år minskar skogstillgången i utlandet, men hos oss ha vi nog rum för skogen. Jag hade den tiden en annan idé. Vår flotta gick utför med stora steg, och ingen satte i gång erforderliga nybyggnader. Kriget hotade, och dock byggde man ej. Då skulle staten ha slungat ut malm i massa och köpt slagskepp med afbetalning genomn malm. Man måste dra konsekvenserna af ett ödesdigert dröjsmål, och de bestodo i inköp från utlandet för att fylla det allra närmaste behofvet af krigsfartyg. Samtidigt skulle man ha börjat bygga inom landet.»
»Jaså, du insåg det också! Låtom oss nu gå vidare och se, hvad det hela resulterat i.
»Våra nya herrar räknade med att en stor del af krigsumgälderna, kanske alla, skulle bli betalda genom grufvorna däruppe i Norrland.
»Allt kunde de inte ta, ty det fanns ju en del af aktierna, som ännu voro privategendom. Åtminstone var det så ställdt före krigsutbrottet. Det är nu en gång en internationell öfverenskommelse, att privategendom är oantastlig, under det att en krigförande kan saklöst bemäktiga sig statskassor och statsegendom.
»Vår gamla regering var på sin vakt.
»När det såg ut som om utgången af kriget skulle bli olycklig för oss, sålde man för en ringa summa sin andel i bolaget till privatpersoner. Man räknade med, att fienden skulle respektera privatintresset, och så har ju gjorts nu till en början.
»Aktierna, som sjönko nästan till pari före kriget, ha de senaste månaderna visat tendens att stiga. Man säger, att det är den nya regeringen som ligger bakom aktieinköpen. Under alla dessa månader ha våra besegrare sökt komma åt det ena aktiepartiet efter det andra, men fondmarknaden är känslig som en hysterisk kvinnas nerver.
»Försöken ha dunstat ut oaktadt all försiktighet, och nu har haussen skjutit en fart som aldrig förr, då man vet, hvilken stark spekulant, som står bakom.
»Den, som håller på sina aktier, är en förlorad man. jag vet, att regeringen inför den svindlande höjd, som jobbet tagit, beslutat att helt och hållet kasta om taktik. Så länge aktierna kunde köpas för 4-500 kr., brydde man sig inte om att pruta. De äro nu uppe 1,200-1,250 och stiga hvarje dag med en 50-lapp.»
Juristen drog fram näsduken och torkade pannan. Han hade spekulerat och engagerat större delen af sin förmögenhet just med tanken på den nya regeringens spekulationsbegär. Han hade tänkt sälja, när aktierna kommit upp till 1,500, ehuru utopisterna förkunnade, att man skulle få ut både 3-4,000 kronor för dem innan årets slut.
»Regeringen måste ha malmfälten», resonnerade man på börsen. »Banan ägde också strategiskt värde, och äfven denna hade Sveriges sista regering sålt till privathåll för att om möjligt rädda den. Det var vägen till en Nordsjöhamn, belägen på den lämpligaste punkten, motvikten mot de engelska hamnarna vid Moray Forth och Firth of Forth.»
Detta var driffjädern till juristens spekulation, hvilken således baserade sig på ett omdöme, en kännedom om vissa fakta. Han borde dock ha betänkt, att han riskerade stora summor för en mycket stor vinst. Spekulationens sagolika vinst borde ha varnat honom. Om en ofantlig vinst står i utsikt för en spekulant, skall vinstsumman lämnas af en förlorande part, och det är att förutse, att denna - om han är en mäktig motståndare - uppbjuder hela sin förmåga för att vända om spekulationen till sin fördel.
En liten spekulation medför intet dylikt forcerande af försvarskraften och är därför relativt säker.
Skulle alla dessa »tips», som juristen erhållit, visa sig vara af noll och intet värde? På en dag skulle han då kunna bli en ruinerad man. Mannen med det kalla leendet, som satte knifven till ett nytt, operativt ingrepp, brukade vara väl underrättad. Gud vet, hvarifrån han fått sina underrättelser! Han berättade litet eller intet om sin person och sina vägar men så mycket mer om sina idéer och annat folks idéer.
En man, som vill fram i världen, får emellertid inte ha några idéer.
»Du tror, att regeringen ämnar afstå från inköpet?» frågade juristen.
Den tilltalade drog säfligt fram en tändsticka ur lådan och tände den. Cigarretten hade slocknat. Juristen höll på att förlora sitt lugn inför denna flegma. Ådrorna i hans panna svällde, och detta undgick icke den andre. Han skrattade lätt. Han älskade att sätta folks tålamod på prof.
»Nej.»
Juristen drog en suck af lättnad. Så länge regeringen ämnade spekulera, förefanns ingen fara. Något större kursfall kunde inte då gärna äga rum, om än aktierna skulle nedpressas några procent.
»Om jag finge ge herrar spekulanter ett råd, så skulle de försiktigt och oförmärkt afyttra sina grängesbergare och aldrig mera försöka sig på den affären. Den är vansklig.»
Nu måtte väl den andre ha förstått!
»Hvarför det?» frågade juristen. Han ville inte ge med sig.
Åter ett stygn af oro hos mannen vid skrifbordet. Det låg något i bakhåll, men hvad var det? Hans skarpsinne gaf honom inte svaret på frågan, och det retade honom. Han kände sig alltid så liten och obetydlig bredvid kamraten, och dock ansågs han inom den juridiska världen vara ett godt hufvud, en god kraft. Bredvid den nye vännen kände han sig som en skolpojke inför sin lärare, och hans själfaktning hotade att göra ohjälpligt haveri. Folk äro blott relativt stora bredvid hvarandra. En stor man kan bli liten bredvid en ännu större man.
Juristen hade föresatt sig att göra sig fri, kasta denne filosof långt ifrån sig, men de band, som knöto dem tillsammans, visade sig vara starkare än den sårade fåfängan. Detta hedrade honom.
Vid många tillfällen hade denne människoföraktare gjort juristen stora tjänster. Han hade öppnat hans ögon, gått hans ärenden, klarat begrepp, hvilka blott föresväfvat juristen utan att vilja antaga fast form. Aldrig begärde han något för sin egen del. Han gaf, men han tog icke. Han var fullkomligt osjälfvisk, modig, karaktärsstark, men hans stora svaghet bestod i hans pessimistiska syn på tingen. Han lydde budet om kärleken till nästan.
Hade han verkligen ingen orsak till pessimism?
Kanske dock, när allt kom omkring. Hans sorgliga profetior hade slagit in, och detta lät sig inte bortresonneras.
»Hvarför råder du till en försäljning?» repeterade juristen. Han var envis som alla jurister. De vilja veta den innersta orsaken till allt.
»Hvarför, jo därför att aktierna innan nästa månskifte komma att falla under pari. Jag skall inte hålla dig på sträckbänken längre utan berätta hvad som är i görningen. Källan för underrättelsen är min ensak. Jag kan inte förråda den, men jag vill tala om för dig först som sist, att den är fullt autentisk. Själf är jag så säker på min sak, att jag icke skulle tveka att sälja min aktier - om jag hade några!»
»Hör och döm själf!
»Hela malmtillgången äger värde endast i den händelse, att den kan exporteras. Vi ha i Norrland oerhörda malmfält, belägna i trakter där kommunikationer fullständigt saknas. Det är prima järnmalm, utan biprodukter, 70 % järn, och dock tillmätes den intet värde.
»Vi kunna ej sälja dem af brist på kommunikationer.
»Om det nu skulle uppstå ett liknande förhållande med grufvorna!
»Antag, att dessa icke finge använda Riksgränsbanan för transporterna! All brytning skulle då afstanna. Man kan också tänka sig att regeringen lade en så stor brytningsafgift på malmen, att den ej kunde försäljas.»
»Det kan regeringen inte, hvarken det ena eller det andra!» afbröt honom juristen. »Man kan inte komma med ett enda skäl till en så hufvudlös åtgärd, som blott skulle väcka allmän ovilja.» Det var vackra ord om regeringen, och dock hatade han den.
»Jo, det är just hvad man kan. Banan kan förklaras stå uteslutande till regeringens förfogande för statsändamål.
»Den är säkert af strategisk betydelse. Svenska regeringen uppsatte på sin tid som conditio sine qua non, att banan i händelse af statsbehof skulle disponeras uteslutande af staten. Den nya regimen lär nog kunna dra fördel af samma bestämmelse. Den är icke ändrad och kan inte ändras af privatintressenterna.
»Den nya örlogshamnens anläggning fordrar, att banan uteslutande tages i anspråk för statens trafik. Därmed basta. Ingen brytning kommer då att äga rum i grufvorna, ty brytning utan export skulle ej löna sig men väl kosta oerhördt. Lagrade man den brutna malmen, skulle räntan för brytningsomkostnaderna ej betala sig, ty malmens värde skulle inte stiga. Om förbudet upphäfdes efter några år, skulle den utslungade ökade malmkvantiteten pressa ned priserna, och lade man nu genast ned brytningen, skulle ingen erhålla ränta på sina pengar kanske under åratal. Följden blefve ett oerhördt kursfall. Bankerna skulle ej belåna aktierna till halfva parivärdet.
»Hvad brytningsafgiften anbelanger, så kan regeringen förklara, att man fordrar dylik för att få krigsomkostnaderna fortast möjligt gäldade. Om man i ovist nit lagt till för mycket, så att all export omöjliggöres, kommer man att beklagande rycka på axlarna, men låter allt det oaktadt ha sin gilla gång. För öfrigt ha våra nya herrar stora malmtillgångar i sitt eget land, och dem vilja de slunga ut i marknaden.»
Han trodde inte regeringen om godt.
»Dumheter!» sade den envise juristen.
»Nej, det är klokt, men det är fäaktigt. Staten bör inte uppträda som spekulant. Du kan dock vara förvissad om, att man konsekvent kommer att fortsätta, sedan man en gång börjat.
»Motivet till åtgärden är således genomskinligt. Man vill pressa ned kursen till en bagatell för att sedan lägga sig till med aktierna. Tredska intressenterna, så stramar man åt än ytterligare, tills alla falla till föga. Sedan man är herre öfver situationen, förklaras banan åter öppen för export, och regeringen skördar frukterna af sitt illojala beteende.»
Regeringen var, minsann, inte för god.
»Detta vore skamlöst», tyckte juristen.
»Instämmer, och dock är det, hvad man kommer att göra. Pengar måste à tout prix anskaffas och för detta behof måste all hänsyn vika.»
Han älskade att filosofera öfver systemet, och därför fortsatte han:
»Detta är slutakten i det drama, som kallas svensk spekulation i grängesbergare.
»Pappersspekulationen är en osund företeelse inom affärslifvet, när den bedrifves öfver en viss gräns. Allt är osundt, som går öfver den gyllene medelmåttan - hvilket jag haft äran att förut säga dig.
»En vanlig, sund spekulation alstrar blott lif och bidrar att sätta fart inom det kommersiella. Nya företag vore omöjliga utan spekulationslusta. När emellertid det tillgängliga kapitalet offras på pappersspekulationen, blir intet eller ock obetydligt öfver för industrien, och denna blir lidande. Man rör sig med fullkomligt imaginära värden, eller ock låter man den industri, som göres till föremål för spekulationen, operera med lik i lasten. Ett stegradt värde fordrar ökad utdelning för att förränta sig, och ökas räntan öfver klokhetens gräns, rör man på reserv- och andra fonder. Om återigen räntan ej skulle ökas, är ju spekulationen fullständigt gripen i luften, ty den har ingen grund utan är beroende af en nyck.
»Sällan ser man, att kursstegringen, förskottskursstegringen, om man så får kalla den, motsvaras af ökade kapitalvärden.»
Han lade återstoden af cigarretten i askkoppen och reste sig upp. Det kändes skönt att få ge systemet ett hugg.
»Detta var dagens predikan», sade han.
