Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Englands beskattningsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parlamentet i London skulle äga beskatta och lagstifta
för Massachusetts och Virginia alldeles som för Kent och
Lancashire.
Men om det var någon rättighet som kolonisterna framför
alla andra strängt höllo på och aktade som sin ögonsten,
var det den, att endast deras egna representanter ägde
beskatta dem. Själfbeskattningsrätt hade också hos dem
blifvit en gammal häfd, som af England under mer än ett
århundrade respekterats. Då på 1730-talet förslag väcktes
i underhuset att lägga skatt på kolonierna till betäckande
af riksutgifterna, yttrade dåvarande premierministern sir
Robert Walpole: »Det skall vara en modigare man än jag som
tillstyrker ett sådant steg.» Och William Pitt, som i
kolonisternas frihetskänsla aktade hvarje äkta engelsmans,
förklarade från sin plats i parlamentet när frågan åter
väcktes: »beskattning utan representation är en olaglighet.»
Men William Pitt satt ej längre vid styret, och de som nu
hade det i sina händer voro små, despotiska själar, som
föresatt sig att kufva hvad de kallade koloniernas högmod
och trots. I parlamentet hade de en lydig majoritet, som
beviljade allt hvad de begärde. Planen gick ut på ingenting
mindre än att återtaga koloniernas frihetsbref, upphäfva deras representantförsamlingar och lägga dem under moderlandets
omedelbara välde. Att detta ej skulle låta genomföra sig utan
motstånd, insåg man väl; därför skulle en stående här, äfven i
fredstid, förläggas ibland dem och kostnaderna härför betäckas
af dem själfva genom en dem för detta ändamål af parlamentet
pålagd skatt.
Upphofsmännen till planen, som ifrigt omfattades af den unge
konungen själf, voro hans gunstling och försteminister lord
Bute och koloniministern Charles Townshend, den förre en
obetydlig och inbilsk hofman, hvilken i sin egenskap af
konungens förre guvernör utöfvade stort inflytande öfver
honom, den senare en talangfull, men despotisk politiker,
hvilken koloniernas fria institutioner voro en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
