Det gamla klostret La Rabida utanför Palos, som en gång sett Columbus inom sina murar, fick en dag i december 1527 mottaga två andra märkvärdiga gäster, som från Amerika nyss anländt till Palos.
Den ene af de båda främlingarne, som utan att veta om hvarandra här sammanträffade, var Cortez, stadd på resa till spanska hofvet för att söka återfå styrelsen öfver det land han eröfrat åt Spanien.
Den andre ämnade sig också till hofvet, men ej för att begära styrelsen öfver ett redan eröfradt land, utan för att bedja om tillstånd att åt samma krona få eröfra ett annat guldland och om hennes understöd till detta företag.
Mannen, hvars namn var Francisco Pizarro, är oss redan bekant från Balboas tåg till Söderhafvets kust. Hvad han där hörde om det underbara landet i söder hade hos honom väckt en brinnande åtrå att besöka det. Men Pedrarias' företag voro alltjämt riktade åt norr, och tillfälle att tillfredsställa sin önskan hade sålunda ständigt fattats honom.
Lyckligare än han, hade Pascual Andagoya, en af Nicaraguas eröfrare, på ett eget fartyg besökt den lilla provinsen Biru, på kusten af det nuvarande Columbia, och där fått en föreställning om landets höga kultur och oerhörda rikedom. Af denna lilla kuststräcka blef hela landet sedan af spaniorerna kalladt Birú eller Perú. Andagoya dog utan att ha fått fullfölja sin upptäckt, men lämnade sina planer i arf åt Pizarro.
Denne fick nu också omsider det länge sökta tillfället. I Panama, då och länge en samlingsort för guldtörstiga äfventyrare, förde händelsen honom en dag tillsammans med två själsfränder, lika ifriga som han själf att uppsöka och för egen räkning tillgodogöra Biru och dess skatter. Den ene af dem var en präst vid namn Hernan de Luque, kyrkoherde i Panama. Den andre var Diego Almagro, en man af obekant härkomst, som tidigt kastats ut i världen, där slagit sig fram, man vet ej hur, och slutligen med en flock andra äfventyrare hamnat i det Gyllene Castilien. Oförskräckt, godhjärtad, öppen och sveklös, men häftig och lidelsefull, blef han lätt en lekboll i den sluge och lömske Pizarros händer.
Pizarro själf var naturlig son till en militär, bosatt trakten af Truxillo i Estremadura, samma provins som fostrat Balboa och Cortez. Vårdslösad af fadern och lämnad utan uppfostran - han skall i sina gosseår nödgats valla faderns svin - hade han efter en sträng bestraffning lupit sin kos och efter många växlande öden af händelsen kastats i land i San Domingo. Härifrån hade han åtföljt Hojeda på dennes olyckliga expedition till Venezuela samt därunder så utmärkt sig genom mod och beslutsamhet, att Hojeda gjort honom till sin underbefälhafvare. I Darien hade han i samma egenskap tjänat under Balboa och sedermera, under Avila och Andagoya, deltagit i expeditionerna till Nicaragua.
Denna trio slog sig nu tillsammans till ett bolag för Perus eröfring. En expedition skulle afgå dit under ledning af Pizarro och Almagro och medlen till dess utrustning förskjutas af Luque, mot löfte om en tredjedel af det eröfrade landets jord och skatter. Ett formligt kontrakt uppsattes, men så okunniga voro både Pizarro och Almagro, att de ej kunde själfva teckna sina namn därunder.
Åren 1524-1526 utfördes nu två expeditioner, hvilka dock måste inskränka sig till en rekognoscering af kusten, ty hvar den lilla skaran gjorde försök att landstiga blef hon beslutsamt afvisad. Utrustningen var dålig och provianten knapp. De öfriga återvände till Panama för att proviantera, men Pizarro ville ej, med karakteristisk envishet, taga ett steg tillbaka. Ristande med svärdet ett djupt tvärstreck i sanden, utropade han och pekade mot söder: »på denna sida går vägen till Peru och rikedom, på denna åter,» och han pekade nu mot norr, »till Panama och fattigdom!»
Men endast 12 man stannade hos honom på den lilla obebodda ön Gorgona, där expeditionen landat. Här tillbragte de sju långa och svåra månader, innan Almagro kom med undsättning. Nu fortsattes färden mot söder öfver ekvatorn till den punkt på kusten, där strax söder om Guayaquilviken den stora och rika handelsstaden Tumbez låg.
De blefvo vänligt mottagna. Hvad Pizarro här med egna ögon såg af Perus höga civilisation och de underrättelser han här fick om dess styrka och makt bragte honom snart på andra tankar. Han insåg nu klart, att Perus eröfring, eröfringen af ett sådant land öfverstege enskilda krafter, och han beslöt, efter en utsträckning af resan något längre mot söder, söka moderlandets bistånd.
Det var denna anledning som fört honom till Spanien och på samma gång beredt honom det oväntade mötet i La Rabida. Att de samtal som därvid ägde rum mellan de båda conquistadorerna ej gingo förlorade för Pizarro, visar dennes följande politik, som i allt, utom i sin grymhet, var en trogen kopia af Cortez'.
I Carl V fann Pizarro en villig lyssnare till sin djärfva plan, men det var först 1529 som ett formligt fördrag uppgjordes mellan honom och kronan. På grund däraf skulle Pizarro bli ståthållare öfver alla de länder han kunde eröfra åt kronan och erhålla full utrustning af hästar, vapen och annan krigsmateriel. Manskap och fartyg måste han däremot skaffa sig själf. Almagro skulle belönas med ståthållarskapet i någon stad, Luque med en biskopsstol, och de toif som stannat kvar hos Pizarro på Gorgonagjordes till adelsmän.
På utresan till Amerika i början af 1530 följdes Pizarro af sina tre bröder Juan, Hernan och Gonzalo, alla tre bestämda att spela en verksam roi i broderns företag och den nya eröfringens första stormiga årtionden.
Efter nära ett års rustningar gick Pizarro i januari 1531 till segels från Panama med 180 man och 37 hästar på tre fartyg. Under resan stötte Sebastian de Benalcazar och Hernan de Soto till honom med ytterligare 130 man, så att hela styrkan vid ankomsten till Tumbez utgjordesaf 340 man.
* * *
Det rike Pizarro med denna lilla skara ville eröfra var en mäktig, fast organiserad stat med en armé af 200,000 krigare. Det upptog hela det högland, som i en stor båge sträcker sig utmed Sydamerikas västra kust från Antillhafvet i norr till Chile i söder, omfattande således ej blott det nuvarande Peru, utan äfven Bolivia, Ecuador och Columbia.
Från en bred kustslätt, som i norr är en sumpig urskog, men i söder till större delen en förbränd sandhed, uppstiga brant i trapplika afsatser Andernas dubbla och tredubbla kedjor, än framstrykande parallelt med hvarandra, än förenande sig i väldiga bergknutar. Mellan dessa kedjor ligga, på en höjd af 8,000-12,000 fot öfver hafvet, långsträckta högslätter, antingen fruktbara och njutande af ett mildt klimat, eller, såsom de isiga punas, sopade af stormen och endast i sina undangömda delar gifvande vicuñan ett magert bete. Öfver bergkedjorna höja sig i långa rader vulkankäglor och bergtoppar af ända till 20,000 fots höjd. Quitos högslätt t. ex. är innestängd af ej mindre än 20 sådana bergresar, 10 på hvar sida.
Upp till detta högland kommer man från kusten på ytterst branta och svåra vägar genom de tvärdalar, som på långa afstånd genomfåra bergsidorna. I öster faller höglandet lika brant ned till de savanner och urskogar, där Orinoco, Marañon och Madeira utbreda sina ofantliga källnät, medan i norr Magdalena och Cauca i långa dalar skynda ned till Antillhafvet.
Längst i sydost, och på en höjd af 12,000 fot, ligger ett vildt alplandskap insjön Titicaca, en i många fjärdar delad vattenyta, ungefär lika stor som Vänern, med många stora öar och Andernas högsta toppar på sin östra strand. Trots denna betydliga höjd, är landet kring dess stränder en fruktbar bygd med gammal odling. Ty det var här aymará, måhända Amerikas äldsta civiliserade folk, upphunno den höga kulturgrad, hvarom de väldiga tempelruinerna på den största ön i Titicaca ännu bära vittne.
På dem följde quechua och chimu, som i Perus och Quitos högdalar grundade liknande kulturstater. De dyrkade naturföremål, källor, berg och stjärnorna, men framför allt solen, hvars guldbelagda tempel reste sig så väl i Quito och Cuzco som på den stora ön i sjön. På gudens altaren flammade en ständig eld, underhållen af prästinnor, liknande Roms vestaler. Allt guld och silfver användes till templens smyckande. De voro skattgömmor, där oerhörda massor ädla metaller förvarades. Sederna voro hos dessa äldsta nahuafolk så förmildrade, att människooffer högst sällan och endast vid stora faror förekommo. I alla dessa stater herskade kastväsendet: sonen ärfde nödtvunget faderns yrke. Prästkasten var den förnämsta, och ur den togos furstarne. Späkningar, botöfningar och klosterlik afsöndring voro prästerna ålagda. Adelskasten, utmärkt genom en särskild dräkt, beklädde alla ämbeten och befälsplatser vid armén. Krigarne buro trähjälmar, officerarnes beslagna med guld eller silfver, manskapets med koppar; harnesk af mångdubbelt, stoppadt bomullstyg, sköld, svärd, spjut, klubba eller yxa af koppar, brons eller sten. Ej heller peruanerna kände järnet.
Det dagliga lifvet var i allt noga regleradt. De olika provinsernas invånare buro olika dräkter. Någon enskild äganderätt till jorden fanns ej. Med undantag af den som var anslagen till templen och inkan, utstyckades all den öfriga jorden hvarje år på nytt mellan familjerna, efter olika kast, medlemmarnes antal o. s. v. De gamla peruanerna voro idoga och skickliga jordbrukare. Marken var odlad högt upp på bergsidorna, och bergbäckarnas vatten leddes i kanaler och rännilar öfver fälten. Till gödning användes guano. Majs, hirs, bananer, potatis och tobak odlades. Den sistnämda användes till läkemedel och snusning: peruanerna rökte ej. Cocabladen tuggades begärligt.
Fursten, »Solens son», på en senare tid kallad inka, hade oinskränkt makt och fick efter döden gudomlig dyrkan. De döde nedsattes som mumier i hukande ställning i underjordiska grafkammare med alla sina vapen och redskap, kvinnorna med sina husgeråd och prydnader, barnen med sina leksaker. Det är denna sed vi ha att tacka för att, trots spaniorernas vandaliska förstöring, här så väl som i Yucatan och Mexiko, af allt som erinrade om den gamla nationella kulturen, vi ännu i dag kunna göra oss en föreställning om de gamla peruanernas husliga lif. Det stora graffältet vid Ancon, som i våra dagar blifvit upptäckt och undersökt, har i detta fall varit ett verkligt Pompeji för forskningen.
I byggnadskonst, så väl som i storartade befästnings- och väganläggningar, väfnads- och metallindustri, visade sig dessa bergfolk vara toltekernas och mayas fränder. Deras i sträng stil uppförda palats och tempel, deras cyklopiska murar med utspringande hörn, men framför allt deras vägbyggnader, ställa dem i nahuafolkens främsta led. Den ståtliga inkavägen, som från Cuzco förde till Quito och ännu längre norr ut, en sträcka af 150 sv. mil, är ännu i sina ruiner, säger oss Al. von Humboldt, lika imponerande som de romerska härvägarna.
Belagd med jämna kvaderstensblock, 20-25 fot bred och till större delen planterad med lummiga träd, gick den i rak linie fram öfver klyftor och dalar. Öfver bäckar och forssande strömmar förde broar af tåg, trä eller sten, och dalväggarna öfvergingos på långa rader af trappor, uthuggna i berget. Milstolpar angåfvo väglängden, och på hvarannan mil voro rastställen anlagda. Inkan och de förnärne färdades i bärstol, alla andra till fots. All transport skedde antingen på människoaxlar eller på ryggen af laman, och Peru var vid europeernas ankomst det enda land i Amerika som hade ett lastdjur. Alla dessa djur tillhörde staten, och hvar familj fick sig från de kungliga domänerna årligen tilldelad en viss kvantitet ull för sitt behof.
På dessa ypperliga vägar underhölls förbindelsen mellan de olika landsdelarna genom snabblöpare, alldeles som i Mexiko. Peruanerna hade dock ej, som aztekerna och maya, någon skrift. Den ersattes endast ofullkomligt af den s. k. quipus, en bundt färgade, med knutar försedda snören, hvilkas olika längd och färg, i förening med de många olika slagen af knutar, tilläto en stor mängd olika kombinationer och beteckningar. Det säges dock, att ståthållarne i provinserna kunnat medels dessa snörbundtar, befordrade med ilbuden, till Cuzco insända ganska utförligarapporter.
Inkaväldet i Peru - eller, såsom quechua själfva kallade sitt land, Tehuantefuyu, Världens fyra hörn -- var ej gammalt. Det hade grundats af Manco Capac i 11:e århundradet och sedan genom lyckliga krig med de vilda grannstammarna utvidgats. I det femtonde århundradet hade Huaynan Capac, en stor krigare, eröfrat det mäktiga chimuriket i norr, som vid hans död öfvergått till den yngre af hans båda söner, Atahuallpa, medan den äldre, Huascar, regerade i Cuzco. Strax före spaniorernas ankomst hade ett krig utbrutit mellan bröderna, hvaruti Atahuallpa besegrat och tillfångatagit den äldre brodern. Hela riket var nu sålunda återförenadt under hans spira.
* * *
I Tumbez fick Pizarro underrättelse om brödrakriget samt den oro och söndring, som med anledning däraf rådde i landet. Han beslöt begagna sig däraf. Efter en längre tids vistelse på den stora ön Puna, bland hvars invånare han anställde en blodig massaker, fortsatte han mot söder och landsteg i närheten af Punta Parina, Sydamerikas västligaste udde. Här anlade han i Tangararadalen kolonien San Miguel till depôt och operationsbas, och det var först i september följande år, 1532, han började landmarschen söder ut. Hans styrka hade nu hopsmält till 100 fot-soldater och 68 ryttare.
Marschen gick först genom ett vildt bergpass upp på den bördiga och jämna högplatån, och sedan på incavägen. Atahuallpa, som med en här af 40,000 man stod i Caxamarca, sju dagsmarscher längre åt söder, skickade emot honom sändebud med skänker och inbjudning till hans läger. Hit anlände den lilla spanska styrkan den 1 oktober. Redan dagen därpå lät Pizarro tillfångataga incan midt ibland hans trupper och föra honom till det spanska lägret. På samma gång lät han sina kanoner spela mot de peruanska massorna, hvilka, beröfvade sin furste, snart upplöste sig i vild flykt.
Fruktande, att Pizarro skulle uppsätta den fångne Huascar på tronen, lät Atahuallpa i hemlighet rödja denne ur vägen, och då han snart märkte spaniorernas guldtörst, erbjöd han sig att som lösepenning för sig själf fylla rummet hvari han hölls fången med guld till ett streck, som med krita drogs 9 fot från golfvet. Rummet var 22 fot långt och 17 fot bredt. Han utbad sig endast två månaders frist. Pizarro gick in härpå, och nu utsändes små beväpnade spanska afdelningar till alla landets soltempel - Cuzco, Pachacama, Huaylas m. fl. - hvilka plundrades på sina oerhörda skatter. Hela det på detta sätt erhållna bytet i guld- och silfverplåtar och tackor uppskattades till 5 millioner dukater. Häraf tog Pizarro för egen räkning 312,000, hvarje ryttare erhöll 19,400 dukater o. s. v.
Atahuallpa fordrade nu sitt frigifvande, men Pizarro uppsköt ständigt därmed, för att slutligen, när Almagro tillfört honom betydliga förstärkningar, på en anklagelse för brodermord, stämplingar och hädelse låta döma honom till döden och den 29 augusti 1533 afrätta honom. Den olycklige incan hade nämligen vid det första mötet, när en munk ville undervisa honom i kristendomen och satt en bibel i hans händer, först lagt boken till örat för att lyssna, men sedan kastat den ifrån sig, utropande: »den säger ju ingenting! »
Pizarro uppsatte nu en ny inca, hvilken erkände Spaniens öfvervälde; allt motstånd syntes brutet. Han ansåg sig därför tillräckligt stark att kunna marschera mot hufvudstaden, och i september bröt han med 500 man upp mot Cuzco, där han i november höll sitt intåg. Den gamla incastaden, belägen c:a 40 sv. mil nordväst om Titicacasjön, nära östra gränsen af höglandet, räknade då mer än 200,000 invånare och var starkt befäst med murar och torn. Den lämnades nu till plundring åt soldaterna. De praktfulla templen och palatsen förstördes, och i deras ställe uppfördes kristna kyrkor och kloster. Ej ens incagrafvarna med sina mumier skonades.
Året därpå, 1534, eröfrades äfven det norra riket af Benalcazar, och hela incaväldet var därmed lagdt under Spanien. Genom skuggkonungen i Cuzco kunde Pizarro låta sina bud utgå öfver hela landet. Försök till resningar gjordes visserligen här och där, men saknande allt samband, blefvo de lätt nedslagna och kväfda i blod. Med hvilken skonslöshet spaniorerna foro fram mot infödingarne, visar bäst en uppgift af en samtida spansk författare, att under de första åren af eröfringen ej mindre än halfannan million af dessa omkommit för fiendens svärd eller af hunger. Vana som de voro att af sina herskare behandlas som omyndiga barn, stodo de, när den gamla organisationen upplöstes, alldeles hjälplösa, och det dröjde länge innan en ny hann komma till stånd.
Pizarro grep sig dock an därmed. Liksom i Mexiko, utdelades jorden bland segrarne, och landets forna herrar blefvo lifegna. Han lade tillika grunden till en ny hufvudstad i närheten af kusten och kallade den Ciudad de los reyes, ett namn som dock snart ändrades till Lima efter den lilla floden Rimac, vid hvilken den låg.
Förhållandet mellan Pizarro och hans bolagsman från Panama, Almagro, hade länge varit spändt. Den senare ansåg sig ha blifvit besviken på de löften som gifvits honom. Almagro hade gjort Pizarro väsentliga tjänster under eröfringen och fordrade nu till lön värdigheten som adelantado öfver den ena hälften af riket. Men Pizarro förstod alltjämt att med nya löften och uppdrag ställa den godtrogne Almagro tillfreds. Så understödde han nu ifrigt dennes plan att eröfra det söder ut belägna Chile, hvilket troddes vara lika guldrikt som Peru.
Med 500 man bröt Almagro också sommaren 1535 upp, tågade öfver de öde fjällslätterna på Chiles Cordillerer och hann slutligen efter månaders marsch, hvarunder hans lilla här haft att kämpa mot snöstormar, köld och hungersnöd, lyckligt ned på kustlandet, men endast för att finna sig sviken i alla sina gyllene förväntningar. I Chile fanns intet guld, och dess infödingar lefde ännu i ett halfvildt tillstånd, vida skildt från den civilisation som utmärkte deras grannar i norden. Sedan han hvilat ut sina trupper, anträdde han därför återmarschen, men tog nu vägen utmed kusten, genom saltöknen Atacama, där han och hans manskap ledo mycket af törst, och återkom till Peru våren 1537 efter nära två års frånvaro.
Almagros marsch till Chile hade varit resultatlös afseende på materiel vinst, men är i geografiskt hänseende märklig därigenom, att Sydamerikas västra kust nu blef sin helhet känd. Magalhaens hade söder ifrån befarit den till 37° s. br. och spaniorerna från Panama till höjden af Lima; Almagros kustmarsch sammanband nu dessa båda rekognosceringar. I militäriskt hänseende har den, genom de öfvervunna svårigheterna, ansetts för ett mästerstycke, förtjänt att ställas vid sidan af Cortez berömda marsch till Honduras.
Vid återkomsten möttes Almagro af två viktiga under-rättelser. Den ena var, att han genom en kunglig fullmakt utnämnts till själfständig ståthållare öfver alla länder söder om en linie dragen 276 leguas s. om San Jagofloden (1° 20 n. br.); den andra, att peruanerna under en ny inca gjort en stor resning, belägrat och intagit Cuzco, som väl blifvit återtaget af Hernan och Gonzalo Pizarro, men nu ånyo belägrades af incan Manco med en stor här.
Almagro ryckte genast med sina »chilener» mot incahären, slog den och uppmanade de båda bröderna - den tredje, Juan, hade fallit under belägringen - att till honom öfverlämna Cuzco, som han ansåg ligga inom sitt område. Då de vägrade, stormade han citadellet och tog dem till fånga. Gonzalo lyckades komma undan, men för att få äfven den andre brodern fri, ingick Pizarro en låtsad förlikning med sin rival, enligt hvilken deras tvist skulle hänskjutas till konungens afgörande och Hernan ställas på fri fot. Men knappt hade denne återvunnit friheten, förr än han med en talrik här tågade emot den sjuke Almagro samt öfverrumplade och slog honom den 26 april 1538 vid Las Salinas, i närheten af Cuzco. Den fångne Almagro ställdes inför en krigsrätt, som dömde honom till döden, och den 8 juli fanns han strypt i sitt fängelse.
Pizarro var nu ensam herre öfver hela Peru, och det var förgäfves den unge Diego Almagro fordrade att återfå sin fars ståthållardöme. Båda parterna skickade sändebud öfver till Spanien för att ställa sin sak i bästa ljus. Den af Pizarro sände brodern Hernan, Almagros bödel, blef dock vid framkomsten arresterad, såsom misstänkt för att ha låtit förgifta Almagros ombud, och dog efter många år på fästningen Medina del Campo, där han hållits in-spärrad.
Till Peru utskickades som domare och kunglig kommissarie, för att återställa lugnet och ordningen, Vaca de Castro, en klok och kraftfull man, med fullmakt att i händelse af behof öfvertaga landets styrelse. Detta fall hade äfven vid hans ankomst redan inträffat. Pizarro fanns ej mer. En skara unga almagrister hade söndagen den 26 juni 1541 på förmiddagen inträngt i hans palats och med sina dolkar nedstött honom jämte hans yngste bror Martin. Han var då 63 år gammal.
Af de fem bröderna fanns numera blott en kvar: Gonzalo, den fjärde i ordningen och den mest begåfvade af dem alla. Han hade året förut af brodern erhållit ståthållarskapet öfver det norra riket, men måste nu på Castros uppfordran lämna det och draga sig tillbaka till sina stora gods i Charcas, det nuvarande Bolivia. En dylik uppfordran ställde ståthållaren äfven till den unge Almagro, som satt sig i besittning af södra Peru; men då han vägrade efterkomma den, ryckte Castro emot honom, slog, tillfångatog och afrättade honom.
Lugnet var nu återstäldt, och Castro återvände till Spanien. Men då den nye ståthållaren Vasco Nuñes de Vela ville tillämpa en lag om skydd för den infödda befolkningen, reste sig de stora godsherrarne, de s. k. conquistadorerna, valde Gonzalo Pizarro till sin anförare och slogo de kungliga trupperna i bataljen vid Anaquito den 18 januari 1546, där Vela själf stupade. Gonzalo proklamerades nu i Lima af den segrande hären till ståthållare öfver hela Peru.
Från Spanien utsändes åter en kommissarie, men det var denna gång ingen hög civil eller militär ämbetsman. Det var en simpel präst, klädd i svart kåpa och sombrero. Hans namn var Pedro de Gasca. Ensam, utan allt följe, kom han för att betvinga Pizarros vilda krigare. Men under detta oansenliga yttre gömde sig en okuflig vilja och en ovanlig förmåga att vinna och behandla människor. Med tillhjälp af denna och sin oinskränkta fullmakt, i förening med frikostiga skänker och ännu frikostigare löften, lyckades han vinna flottan och en del af hären för sig. Cuzco och en stor del af landet förklarade sig för den kungliga saken, och när slutligen, den 9 april 1548, båda härarna möttes i Xaquixaguanan-dalen, 3 sv. mil från Cuzco, gick största delen af Gonzalo Pizarros trupper öfver till det kungliga baneret. Gonzalo måste gifva sig fången och blef kort därefter som landsförrädare afrättad.
Härmed voro de vilda partistrider, som i tio år rasat mellan
eröfrarne, slut. Den siste Pizarro hade, liksom den siste Almagro,
måst lägga sitt hufvud under bilan. Landets pacifikation försiggick nu
lätt under en mänskligare styrelse, och det var efter väl förrättadt
värf Gasca i juni 1550 återvände till Spanien.
