Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elias Sehlstedt av Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medförde diverse ätbara saker. Nu var
situationen räddad och Sehlstedt, den
oföränderlige optimisten, hade åter fått rätt.
Så gledo åren fram sin lugna gång,
utan att bjuda på märkligare afbrott.
Någon gång skedde dock ombyten i det
jämna hvardagslifvet, då Sehlstedt fick slå
igen sin dammiga tulljournal och för en
eller annan vecka på permission företaga
kortare eller längre utflygter inom
fäderneslandet. Hvarje gång våren löste isarne
som fängslat honom på hans ö, sjöd hans
hjärta af vandringslust, af åtrå att gunga
ut på lekande böljor och lyssna till deras
trolska musik —
Kula i, lilla vind,
Knuffa på, lilla våg!
Jag blir varm om min kind,
Jag blir glad i min håg,
Då det hviner i tåg —
En sådan naturskald borde väl
emellanåt få se annat än kobbar och skär.
Hur mycket han än förstod att kasta ett
poetiskt skimmer öfver de grå klipporna,
sparades ändock hans vackraste toner åt
den idylliska skönheten. Utom Bellman
har ingen skald sjungit bättre om
Mälarstaden, om det rörliga lifvet på dess
Skeppsbro, om feststämningen på dess
folkvimlande Djurgård, eller om ett muntert lag
i någon af dess förtrollande omgifningar,
då sexan är uppdukad i gröngräset, och
hängbjörken kastar sin fina, darrande
silhuett öfver den snöhvita duken, medan
Värden trakterar,
Telegraferar
Glad med pokalen åt gammal och ung.
Men vandringshågen drager vår skald
längre och längre — icke till främmande
land, dit han aldrig längtat, utan vidare
ut i de svenska bygderna. Hvilken fröjd
att utan någon bestämd plan gå ombord
på första bästa Mälar- eller kanalbåt:
Jag sorglöst mig sträcker på hyttens tak
Och röker min lilla cigarr med smak.
Jag ser huru solen med guldkrona står,
Jag ser hur hvart moln uti djupet går,
Allt glindrar så solklart och sommarljust —
Jag blossar och njuter, förtjust, förtjust.
Beskrifningarna på sådana utflygter utgöra
en hel grupp i Sehlstedts skrifter. Oftast
inlägger han inom en ram af humoristisk
prosa intagande små versbitar på
omvexlande meter; ibland är det någon kostlig
medpassagerare som, utan att ana det, får
skyldra i hans poetiska camera, ibland
är det en stads- eller landskapsbild han
ger oss, frisk och ögonblicklig — han
målar lika lefvande sin vandring i
Gripsholms torntrappor eller på Mariefreds
solheta, knaggliga stenläggning, som
återseendet af sin ungdoms gamla bekanta,
niporna utmed den mörkblå, skummande
Ångermanälfven, där stockarne ila framåt
och laxarne springa alnshögt upp ur
hvirflarne i forsen.
De senare åren hade Sehlstedt till
följeslagerska på dessa utfärder sin dotter.
Hvart våra resande kommo, funno de
kända och okända, som voro förtjusta
att visa dem vänlighet och gästfrihet.
Snart voro sådana vackra sommardagar
ett minne, snart satt åter Sehlstedt på
sitt Sandhamn, vid sin tulljournal eller
sitt staffli, medan uti tankarne rimmets
små ostyriga bytingar alldeles själfmant
gåfvo form åt intrycken från senaste
vandring.
Men allting skall se sin sista dag —
vår tullinspektor hade omsider uppnått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:54:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/esesaovi/0021.html
