Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elias Sehlstedt av Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ålder, då han kunde pensionerad få
bjuda farväl både åt tulltjensten och
Sandhamn:
Jag sköljt mig uti sjutton år
I detta vilda haf,
Så färgen gått utur mitt hår.
Hvad som ej blåst utaf.
År 1868 lämnade han sin ö och uppslog
sina bopålar i Stockholms närmaste
grannskap, på den Djurgård, hvars skönhet
alltid utöfvat en sådan dragningskraft på
honom. De år han fick tillbringa här,
voro de lyckligaste och bekymmerfriaste
han på länge haft. Hans ekonomi hade
så småningom förbättrats — hans skuld
var nu betald. Af det anslag, som Svenska
Akademien eger att fördela till understöd
åt vittra författare, erhöll Sehlstedt årligen
ett belopp af 500 kronor. Det var icke
mycket, men Sehlstedt själf tyckte att det
var hederligt, och med detta bidrag fann
han sig vara rikligt på grön kvist.
Sorgen — familjesorgen nämligen, ty
någon annan ville ju den gamle optimisten
icke erkänna — hade ändock icke
förgätit Sehlstedt; hon hade endast uppskjutit
sin påhälsning till det sista året han lefde.
Det ena af hans båda barn, den hoppfulle
24-årige sonen bortrycktes vid jultiden
1873. Sehlstedt utbröt icke i klagan; för
smärtan hade han aldrig ord eller toner
- men den inre lifsnerven brast. Tyst.
tala inte om det — jag kommer snart
efter! sade han till en deltagande vän,
suin vidrörde denna stora förlust. Och så
vardt det äfven. Den skald, hvars lif och
diktning varit en fortsatt gärd åt harmlös
glädje, tacksam belåtenhet med en ljus
och vacker värld, förmådde ej att i sitt
bröst herbergera den mörka, ovanliga
gästen. Skenbart var han alltid lika jämn
till sinnet, lika fryntlig och nöjd som förut,
men ett hjärtlidande, hvars tillvaro var en
hemlighet för honom själf — endast den
trogna makan hade af läkaren undfått
förtroende därom — utvecklade sig hastigt.
För att förströ honom, tog en vän honom
med sig på en ångbåtsresa till Petersburg.
Sehlstedt visade sig som vanligt intresserad,
och beskref både på vers och prosa —
lika lekande som förut — allt det ovanliga
som mött hans ögon i den stora,
främmande staden.
Från denna resa berättas, att då
ångbåten med Sehlstedt ombord passerade
Sandhamn, ville man på lotsstationen hissa
flaggan, för att hedra den gamle sångaren;
men det egendomliga hände, att flaggan
icke gick upp, utan stannade på half stång.
Redan några veckor efter hemkomsten
från denna resa var oljan slut i Sehlstedts
lefnadslampa. Han insjuknade, som man
antog, helt lindrigt, — då döden infann
sig, plötsligt och plågfritt, den 22 juni 1874.
Hans stoft hvilar på Nya kyrkogården,
där sedan 1875 en minnesvård, tillkommen
genom bidrag från när och fjärran, för
kommande slägten vittnar om samtidens
tack och farväl till Elias Sehlstedt.
*
Två decennier hafva nu i det närmaste
förflutit sedan Sehlstedt lämnade det
jordiska och tiden torde vara inne för att
opartiskt bedöma hans författarskap, sedan
det slags bifall, som möjligen betingats af
samtidens smak eller af andra mera
tillfälliga omständigheter, lämnat rum för en
eftervärlds objektivare kritik. Den fråga,
som härvid af mången torde framställas
är denna: var då Sehlstedt verkligen en
stor skald?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:54:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/esesaovi/0022.html
