Elias Sehlstedts Sånger och Visor / 202 (1893) Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En restur från Stockholm till Göteborg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och välbefinnande mera passande, och att hans
röst skulle ta sig ojemförligt bättre ut i Guds
stora salong än i min lilla knapphändiga
reskula.



»Helsa slägten? ropade jag efter honom och
stängde mitt fönster. Denna märkvärdiga händelse
inträffade precist klockan half fem eftermiddagen.




Vädret, som förut varit regnigt, hade
blifvit bättre på eftermiddagen, så att då
fartyget lade ut från land, var himlens stortvätt
öfverstökad och solen sken i ofördunklad glans
från det rensopade himlahvalfvet.

Det är mycket noga med tiden på en
ångbåt, ty om man kommer endast en minut
efter fartygets afgång, så är det redan för
sent. Jag kom, gudskelof, i rättan tid.

Mälaren krusas af en lätt vestlig vind.
En Stockholmslots yttrade en gång ombord
på ett fartyg: »Ja, kapten, vinden är så vestlig
den kan bli, och vestligare blir han frampå
dagen.

Nu kan ni se er omkring, mitt herrskap!
Der ha vi sammanbindningsbanan, för att tala
om något nytt och intressant. Turkiska
rikshistoriografen Isi yttrar sig om en byggnad
sålunda: »Vid åskådandet af denna herrliga
byggnads grundvalar häpnade arkitekternas
forskande förstånd; de nedsänkte sina
hufvuden på beundrans knä och beto sig i
förvåningens finger.»

I detta herrliga och oförmodadt
påkommande solväder manas man till sång och
uppbyggelse. »Solen glimmar blank och trind»
är en mycket vacker melodi, som flödat ur
fader Bellmans rika sångarhjerta och lämpar
sig särdeles väl till sådana här gungande
Mälareförhållanden.

Sångmö i Neptuni hof,
Låtom oss nu sjunga,
Medan vi på Langborgs skrof
Öfver Mälarn gunga.
Vinden, lätt uti sitt lopp,
Lyfter vimpeln högt i topp.
Sol och sjölif friska opp
Mage, bröst och lunga.

Se, hur staden kilar bort,
Snart ses sista fliken.
Allt försvinner innan kort,
Här är Skinnarviken.
Der syns, ja, det vet ni nog,
Banan, som vår kassa tog:
Jo, nu tror jag, att jag slog
Hufvudet på spiken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>