Elias Sehlstedts Sånger och Visor / 308 (1893) Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höstbref från Sandhamn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ni frågar huru
hösten är beskaffad
härute, om icke
hafvet ibland går öfver
byggningarna,
emedan ni hört så
berättas; men detta,
kan jag försäkra, är
ingen sanning.
Visserligen blåser det stundom, så att det
går genom märg och ben, så framt icke
kroppen är dess bättre ihopfogad, men
är han någorlunda tät, så har han
ingen fara.

För den, som nyttjar den
besynnerliga hufvudbonad, som kallas peruk, är
blåsten härute en stor olägenhet. Jag
känner tvenne hedersmän, hvilkas peruker
på en gång, under deras badsejour, gått
all verldens väg. Den ena blåste opp på
telegrafen och förorsakade en villervalla
i telegraferingen vid motliggande station.
Den andra tog kosan ända till
Kanholmarna, der han fastnade på den så
kallade »hvita märren», och var en tid
nära att vilseleda sjöfarande, hvilka ej
rätt ville igenkänna det gamla sjömärket.
Något vidare känner jag ej om dess öde,
annat än att en lots sedermera funnit den
på en holme full med mås-ägg.

De båda herrarne, hvilka sålunda
förlorade sina toppsegel, nödgades sedan
begagna en sorts nödfallsperuker af
getragg, hvilka en gammal förståndig gumma
förfärdigade här emot fyra skillingar banko
stycket, och hvilka ej togo sig illa ut.
Den andra peruken, som fastnade på
telegrafen, sökte väl telegrafisten att rädda;
men stormen tog den i samma ögonblick
och förde den långt ut på fjärden till
Korsön, der fyrmästaren tog honom för
en skäl och gaf honom ett skarpt skott
med lodbössan, så att han blef obrukbar.
Den nyttjas nu af samme fyrmästare vid
rengöringen af speglarna uti Korsö
fyrtorn, der han ännu troligen kan beses.
Sic transit gloria mundi: peruker ha ingen
varaktig stad!

Jag har nyligen varit ute på en liten
seglats i skärgården för att taga afsked af
gamla klippor och skär och önska dem
ett godt slut på det gamla året. Vid
samma tillfälle tog jag i betraktande en
prestgård ända vid hafskanten. Man skall
bo der för att riktigt vara gömd — och
glömd. Att lifnära sig på ett sådant
boställe måtte höra till underverken. Man
tänker på fem bröd och två fiskar, då
man ser att det får lof att gå för sig.
Stackars komministrar! Då jag slog ut
mitt segel och reste hem, gjorde jag,
vid tanken på komministrar i allmänhet,
följande

                        Betraktelse.

Längst ut på ett stenrös i hafvet,
Der lefver, besynnerligt nog,
Ett lif, som är redan begrafvet:
En prest utan egor och skog.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

Så ynklig jag aldrig har anat
En prestgård — se här min attest;
En ö, som naturen har danat
Att riktigt utsvälta en prest.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>