Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lisas ring - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LISAS RING.
79
— Å, så du talar, barn. Det är ju
ingenting jag har gjort.
Sven betraktade henne tyst med ett vemodigt
leende. Huru litet han ändå förstått att sätta
värde på det oblandade guldet i detta ödmjuka
sinne!
— Men hur har ni det egentligen ställdt,
mormor? Ni måtte väl aldrig ha lidit någon
brist, frågade han oroligt.
— Nej, nej, det har jag aldrig gjort. Herren
försörjer mig; jag har mitt rikliga uppehälle och
vård genom goda människor.
Sven såg sig omkring i rummet, som nu
föreföll honom mycket lägre och torftigare än
någonsin förr. Därefter föll hans blick på den
gamlas fårade ansikte, hvilket strålade af frid
och glädje. Han måste åter göra det
erkännandet inom sig, att de yttre förhållandena
komma i andra rummet, då det blir fråga om en
människas verkliga lycka.
— Jag har två som bo hos mig, återtog
Lisa; du minns väl Märta i Kvarnängen, hon
som syr kläder? Hon och hennes dotter ha fritt
husrum här, emot det att de hjälpa mig med ett
och annat, och så äro andra människor också
snälla emot mig, så att jag har ej behöft anlita
socknen.
— Och hädanefter skall det bli bättre, sade
Sven allvarligt. Jag förstår ej, att jag kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
