Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
VAGA B OND OC1I REDAKTÖR.
ställningen var allt för obeqväm. Jag fann det omöjligt
att sofva, liggande på detta sätt, i synnerhet som det
var kallt och jag ej hade något att hölja på mig. Min
kassa var slut, cn del af min förra hotellskuld var
obetald, jag ville ej ådraga mig nya skulder. Att hyra
sofrum eller köpa sängkläder var således ej att tänka på.
1 stället utverkade jag af min vän apotekaren
Lindström tillåtelse att sofva i hans apotek — ibland på
disken, ibland på tre stolar, städse med den stora
farmako-pén till hufvudgärd och min röck till täcke. Somliga
nätter kunde ju vara milda nog. men de flesta voro bittert
kalla. När jag frös allt för rasande om näsan, drog jag
rocken öfver ansigtet, för att en stund efteråt, när det
började värka i benen, draga den ned öfver dem. Så dei
förflöto nätterna under de närmaste två månaderna. Jag
fryser ännu vid blotta minnet deraf. Ej sällan hände
det, att jag vid mitt uppvaknande om morgonen var sä
stelfrusen, att jag ej kunde röra mig ur stället, innan
Lindströms bror Charles, en f. d. sjöman, som bodde hos
L. och städade i apoteket om morgnarne, bultat mig en
stund ined sina knytnäfvar.
Det värsta var dock, att intet fans, som lät mig
hoj.-pas på någon förbättring i min ställning. De få dollar»
som vi kunde inkassera på annonser och
prenumerationer. räckte ej långt utöfver tidningens utgifter för
papper, tryckning m. m. Det var ej mer än jemnt, att vi
(jag åt hos min kompanjon) hade mat nog i huset.
Wil-lis, som väl ej begärde mycket i betalning, men vållade
åtskilligt besvär genom sin oförmåga att läsa bokstät
verna i mina manuskript, hvadan också hans korrektur
knappt kunde uppvisa en felfri rad, afskedade vi. då en
svensk yngling anmält sin önskan att få lara
sätlareyr-ket. Det aftalades mellan oss och honom, att lian
visserligen icke skulle betala oss något, men ej heller kosta
oss något. På andra vilkor hade vi naturligtvis
omöjligen kunnat utbyta Willis mot en i yrket fullkomligt
okunnig yngling. Men längre fram fick jag erfara, bur
lätt det kan gå att, då man försurnmer göra skriftliga
kontrakt, bli dragen vid näsan äfven af s. k. religiöst
folk. Tack vare denna omständighet måste jag sena-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
