Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flamma och taga henne med sig till Idaho, der han
arhctade som "cowboy." Han inbjöd oss att bevittna
den högtidliga akten , hvilken en liten stund derefter
gick af stapeln i fredsdomaren Hawkinsons embetslökal,
dörren midt emot Sv. Trib:s kontor. Med karlar
kunde L. godt reda sig, men inför fruntimmer kände ban
sig bortkommen och blyg. Torsell var mycket slarfvig
i handterandet af penningar, och för att hindra
honom från att förstöra bela sina veckolön utom
hemmet, hade det ordnats så, att hans hustru hvarje
lördags c- m. skulle personligen infinna sig på
tidningens kontor och afhemta en del deraf. Hon fick $12
och T. sjelf de öfriga $8. När hennes steg hördes i det
yttre rummet, expeditionslokalen, blef L. mycket
nervös, och när hon, skridande förbi sin man. som satt
närmast dörren och ej såg upp, hann fram till L:s bord,
räckte denne sedlarnc åt henne, utan att taga blicken
från bordet, hvarefter hon tyst som en skugga
försvann. utan att ha fått ett ord till helsning eller
afsked. Denna skygghet gent emot fruntimmer torde
ha varit ett skäl till att L. aldrig gifte sig. Ett annat
vigtigare anförtrodde ban mig dock, ett som vittnade
om en sällspord rättskänsla, men som ej bör
bekantgöras. I sin ungdom hade L. ådragit sig en obotlig
sjukdom, hvaraf följde en svår kronisk katarr, för
hvilken han i åratal fåfängt sökt bot. Den gjorde
honom stundom mycket dyster, och för att trösta sig.
försökte ban inbilla sig, att alla andra menniskor också
hade katarr. Så påstod ban, att Mellander, Torsell och
jag äfven hade katarr, och sökte öfvertala oss att
anlita samme läkare, som behandlade honom sjelf, en
gammal homöopat vid namn Oliver, hvilken hvarje
vecka kom upp på kontoret med en ask hvita pulver till
L., som samvetsgrant tog in dem på bestämda tider
5—6 gånger om dagen utan att någonsin röna minsta
nytta deraf. Mellander lät öfvertala sig, och det var
för komiskt att se de två sitta der och titta på
klockan, för att ej försumma sina pulver, hvilka smakade
som socker och antagligen ej voro annat heller. En
dag, dä Oliver kom upp på kontoret, frågade L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
