Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
VAGABOND OCH RF.DAKTÖR.
ket följdes af dans till musik af fem förhyrda musiker
från Portland. Jag talade dagen derpå vid en af de
spelande. "Ett danslystnare sällskap har jag aldrig
sett." sade han; "i Portland anses det som stort, när
vi spela 18 eller 20 danser vid en tillställning, men här
spelade vi 65, och man ropade ändå på mer." Ett tiotal
år senare, då jag sjelf kom i den ställningen, att jag
måste söka min utkomst genom att spela till danser
bland skogsarbetare, nybyggare, fiskare m. fi., fick jag
praktisk bekräftelse på tyskens utsago om dessa
menniskors outtröttlighet i dansens hvirflar.
Mina fotografiska irrfärder inbragte ingalunda
någon grundplåt till den i hoppet hägrande
framtidsfai-men. Allt hvad jag under hela året 1888 förtjenade som
fotograf belöpte sig till den anspråkslösa summan $230.
Anna väfde mattor för 15 cents pr yard och ökade
derigenom våra inkomster med $30. För att något
upphjel-pa saken egnade jag mina lediga stunder åt
tidnings-skrifvcri. Redan under det föregående året hade jag
lyckats afyttra en samling öfversatta småberättelser till
tidningen Hemlandet för $50. jag misstänker dock
starkt, att det var genom min vän Josua Lindahls
åtgörande ett så högt honorarium tilldelades mig. Iian
stod näml. på synnerlig god fot med tidningens
redaktion och styrelse och hade för egen del blifvit,
efter hvad ban skref till mig, alldeles förtjust i
berättelserna. Under 1888 utvidgade jag min literära
verksamhet, skref på anmodan en serie artiklar till en svensk
tidning och påbörjade en regelbunden
månadskorrespondens, till hvilken 14 abonnenter anmälde sig. På cletta
tidningsskrifveri förtjenade jag $80. Vi redde oss
sålunda temligen bra, ty vi lefde enkelt, helt för osa
sjelfva, och stiftade inga bekantskaper bland
Vancouvers till största delen af katoliker bestående
befolkning. Äfven hade jag från min fader erhållit $100,
men dem gömde vi som en sparpenning att tillgripas
endast i yttersta nödfall. Vi föreställde oss
möjligheten att framdeles kunna öka i st. f. minska den. Man
hoppas ju och tror så gerna det man vill tro. Utom
oss funnos blott två svenskar i staden, näml. vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
