Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGA B ÖN I) OCH REDAKTÖR.
377
mitt förstånd ville fly sin kos. Likt en oredig dröm
mins jag, att rummet fylldes med folk, och att en
dom-stolsrcporter vid namn Cochran, hvars hus jag
fotograferat, och som några gånger besökt oss och med
beundran åsett, hur Anna väfde, kom stormande in och
ropade: "Hvad gör ni? Låter ni den qvinnan dö? Värm
strykjern, gnid henne, gör hvad som helst, få lif i
henne! Dör hon, anser jag inte denna staden värd att
existera." I detsamma hördes en röst säga: "Nu är hon
död; klockan är och någon släpade mig från döds-
lägret. Den förfärliga sinnesskakningen, som min
o-mätliga förlust framkallade, var desto svårare för mig
att uthärda, som jag redan förut var utmattad genom
fasta och nattvak. Jag genomlefde en gräslig natt,
men på morgonen samlade jag hvad jag hade qvar af
kraft och mod, vidtalade en episkopalprest Wilson att
förrätta jordfästningen, ombesörjde annat dithörantfi
samt hyrde hästar och vagn och körde till Portland för
att bedja mina vänner komma med på begrafningen.
Ett par nunnor från det katolska barnhemmet och
andra barmhertiga qvinnor (jag vet icke, hvarifrån de i
cn hast kommo) togo hand om barnen och liket. Bern
med sin familj, Schwartz, Grafström, Holm och
Zach-rison följde genast med till Vancouver och voro jemte
några få Vancouvcr-bor och Fearsons, som af en
händelse fått höra om dödsfallet, vittnen till den sista
akten. Jag vill icke bjuda till att i ord kläda de känslor,
som intogo mig under den högtidliga
skilsmessostun-den bland grafvarne på stranden af den i
eftermiddagssolens strålar badande majestätiska Columbia-floden.
Det må vara nog att anföra några rader ur den
stämningsfulla aftonbetraktelse, som vännen Zachrison
samma qväll författade: "Med blottade hufvud stå vi
invid den nyss igenfyllda grafven. Ett underligt
vemod, en helig vördnad för det oändliga fyller våra
sinnen. Döden talar sitt stumma, vältaliga språk. Der
nere i den kalla jorden tusentals mil från hemland och
anhöriga, ligger, hvad nyss var den bästa hustru,
ömmaste moder, trognaste vän. Trogen på sin post
kämpade hon under många, långa dagar och nätter med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
