Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - No. 2. 15. januar 1927 - Sider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strenght of the material and
ELEKTROTEKNISK TIDSSKRIFT 1927, No. 2
denna primitiva uppfattning i en praktiskt och teore
tiskt sä utomordentligt viktig fråga ha varit tämligen
ensamträdande på kontinenten, i England och Ame
rika ända till senaste tid.*)
liksom hos gaser kom momentant, utan i regel fordrade
en viss tid, längre ju lägre spänningen var. Vid Asea
har det även sedan länge brukats att uttrycka genom
slagsspänningen genom en s.k. tidkurva med tiden för
genomslag som abskissa och genomslagsspänningen som
ordinata. Kurvan får ett fallande förlopp och närmar sig
asymptotiskt ett bestämt minimivärde ä genomslags
spänningen, som alltså motsvarar den spänning provet
kan uthärda kontinuerligt. I allmänhet torde väl or
saken härtill ha ansetts vara att pä grund av de fasta
kropparnas inhomogena struktur, där partier med
större och mindre motstånds,förmåga mot genomslag om
växla, det fordras en viss tid för genomslaget att fullt
utbildas, det dröjer innan spänningen hinner äta ige
nom de starkare partierna.
Sä låg frågan, dä K. W. Wagner i en mycket upp
märksammad artikel i A. I. E. E., föredragen vid in
stitutets möte 1922, tog upp frågan till behandling.
Wagner framförde den synpunkten att genomslaget hos
fasta isolationsmaterial var ett rent termiskt fenomen.
Wagners avhandling väckte det allra största uppseende
och följdes av en rad publicerade teoretiske och experi
mentella undersökningar av olika framstående veten
skapsmän huvudsakligen i Tyskland och Amerika. Bland
dessa kan nämnas Hayden och Steinmetz, Clark, Rogow
ski, Giinther-Schulze, Kårmån, Schumann m. fl. (Se när
mare litteraturförteckningen i slutet.) Vid provning av tjockare provstycken framgår
emellertid otvetydigt, att hela förloppet är ett rent
termiskt fenomen. Jag kan ej göra bättre än citera
ett par uttalanden i mina artiklar från år 1916. «Ut
sattes dessa (d.v.s. kondensatorgenomföringar) för kon
tinuerlig belastning vid hög temperatur med liten ef
fekt bakom, uppvärmes de genom sina egna förluster
ytterligare, varigenom förlusterna ökas ännu mera o.s.v.
intill dess materialet tyckes bli fullkomligt ledande,
och spänningen på testtransformatorn sjunker till
Jag skall nedan försöka giva en kort framställ
ning av den historiska utvecklingen av uppfattningarna
angående genomslagets natur och vad man för när
varande måste anse som sannolikast. Jag måste dä
genast förutskicka att Wagners m. fl. mening, att na
turen av genomslaget upp till 1922 skulde varit full
komligt okänd, är felaktig. Inom Asea har denna
fråga länge ägnats den mest ingående uppmärksamhet,
och redan för 10 är sedan hade vi kommit till resul
tat, som i huvudsak överensstämma med de nyaste upp
fattningarna i den män dessa stå sdg inför en strän
gare kritik. I tvä artiklar i Teknisk Tidsskrift 191G
(se litteraturförteckningen) har jag även framlagt den
uppfattning, til vilken jag dä kommit. Dessa artiklar
ha dock efter allt at döma ej blivit kända utanför
Skandinavien, varför de senare framkomna teorierna
av Wagner m. fl. måste anses som oberoende härav.
noll —— —. Något genomslag eller förstöring av
materialet kan emellertid ej iakttagas och sedan genom
föringen svalnat, kan den pä nytt uthärda betydliga
spänningar.» (Fullt oförändrad är den dock i all
mänhet ej, då temperaturen ofta blir sä hög, att ma
terialet delvis förkolnar.) Ändras spänningen sakta,
och inväntar man för varje, spänning det stationära
värmetillständet, kommer alltså sammanhanget mellan
spänning och effektförlust resp. ström att represente
ras av en kurva enligt fig. 1.
De undersökningar, som för mer än 10 är sedan
hjälpte mig att komma frågan om genomslagets natur
inpå livet, utgjordes av provningar ä kondensator
genomföringar. Det torde knappast finnas något, som
i så hög grad som pappersgenomföringar för högspän
ning lämpar sig för undersökningar av dylik art.
Godstjockleken är stor, c:a 50 mm, och materialet ver
kar följaktligen, om man ej håller sig till mycket små
element, homogent. (Man har kallat material av denna
karaktär kvasihomogent.) Felet med de flesta under
sökningar beträffande genomslag torde vara att de
utförts i laboratorieskala på tunna provstycken. Till
fälliga inhomogeniteter i materialet spela härvid stor
roll och bidraga till at göra resultatet förvirrande och
oöverskådligt. När det gäller att komma genomslagets
innersta natur på spåren, är det tydligen av vikt att
tillfälliga orsaker elimineras.
Den stora värmekapaciteten gör att det är rela
tivt lätt att upptaga även kurvans fallande labila del.
Med tunna provstycken, varmed de flesta experimen
tatorer, såsom Wagner m. fl., arbetat, är detta däremot
mycket svårt och fordrar särskilda konststycken. Jag
citerar vidare: «Den största olägenheten med. konden
satorgenomföringar, liksom med pappersgenomföringar
för högspänning överhuvudtaget, är det lackerade
papperets ringa värmebeständighet. Vid 50° till 100°
temperatur, d.v.s. normal drifttemperatur för trans
formatorer, stiga nämligen de dielektriska förlusterna
enormt, samtidigt som genomslagsspänningen sjunker
till en ringa bråkdel av den normala. Vad som gör
genomföringen särskilt riskabel är, att förlusterna inom
ifrågavarande temperaturområde äro av den storleks
ordningen, att de själva avsevärt uppvärma densamma.
Därigenom ökas emellertid förlusterna ytterligare och
temperaturen stiger ännu mera os.v. Ett labilt jäm
viktsläge kommer alltså vid en viss temperatur att upp
träda, och även den minsta temperaturökning gör varje
värmejämvikt omöjligt, och kommer genomslag efter
några timmars förlopp ofelbart att inträffa. Känner
man förlusterna som funktion av temperaturen och
dessutom genomföringens värmcavledningsförmåga, är
det ju för övrigt lätt att matematiskt beräkna den kri
tiska punkten.»
Man hade ju redan tidigt ej kunnat underlåta att
lägga märke till att genomslaget hos fasta kroppar ej
*) I K. W. Wagners senare omnänmda avhandling av
är 1922 läses bl. a. «the nature of the break-down
in solid and liquid insulating materials has up till
novv remained in complete obscurity» samt «Ac
cording to the prevailing opinion the rupture takes
place at the moment when the density of the elec
trical field exceeds a certain limit at any point
of the insulator. This is called the electrical
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
