Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - No. 2. 15. januar 1927 - Sider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n—2 1
E = k • A~ • Å°
0 10 2o 3o So <cD 7r penodeøe1
F’g. 5-
I förra fallet erhålles
1927, No. 2
ELEKTROTEKNISK TIDSSKRIFT
Sedan dessa grundläggande erfarenhetsrön fast
lagts, utfördes vid Aseas huvudlaboratorium synner
ligen omfattande experimentella undersökningar angå
ende olika isolationsmaterials förlustegenskaper vid
olika temperaturer och utvecklades med ledning härav
av Doktor Dreyfus en utförlig matematisk teori för
genomslag, som första gängen publicerades som internt
tekniskt meddelande 1920 och senare i utvidgat skick i
Teknisk Tidskrift och Bulletin des Schweizerischen El.
Verein 1924. Dessa utredningar bestyrka till alla de
lar de tidigare ovan angivna resultaten.
ökning av godstjockleken, när denna uppnått en viss
gräns. Fig. 3 visar i början av är 1916 upptagna
kurvor ä dielektriska förlusterna hos 80 kV genom-
föringar av bakelitpapper med och utan glimmerinlägg
som funktion av temperaturen. Fig. 4 och 5 visar se
nare upptagna kurvor ä kondensatorgenomföringar av
bakelitpapper vid olika temperaturer och olika fre
kvenser. Det är av vikt att lägga märke till att värme
kapaciteten hos större pappersgenomföringar och iso
lationsmaterial i motsvarande dimensioner är sä stor,
att genomföringen ofta med lätthet uthärdar en minuts
prov med c:a 4 ggr genomslagsspänningen för konti
nuerligt prov, något som alla provningsnormer försum- Beräkningen är genomförd dels under förutsätt
ning att elektrodernas temperatur hålles konstant lika
omgivningens, varvid alltså hela värmefallet kommer
inom provet, dels under förutsättning att temperatur
fallet även förefinnes mellan elektroder och omgivning.
E är här den maximala spänning provet uthärdar kon
tinuerligt. A provets tjocklek i cm. X ledningsförmå-
tionssamraanhang mellan spec. förluster och temperatur
och vid given elektrodtemperatur konstant storhet, n är
exponenten för den potens av E, varmed förlusterna
ökas. Vid tjocka plattor, som endast uthärda små fält
styrkor, är n = 2, och vi se härav att E är oberoende
av tjockleken, m.a.o. en ökning av plåttjockleken över
en viss gräns ökar för given provspänning ej plattans
genomslagsspänning vid längtidsprov. Såsom jag förut
päpeket, är detta i god överensstämmelse med resultatet
frän exempelvis bakelitpappersgenomföringar. Vid stora
fältstyrkor som tunna plattor kunna uthärda är n> 2.
Här stiger alltså vid konstant yttemperatur genomslags
spänningen med platttjockleken.
mat att taga hänsyn till. Skall ett långtidsprov vara
betryggande, måste det för större genomföringar ut
sträckas minst 24 timmar. Ä andra sidan kan detta
prov undvikas, om man i stället mäter dielektriska
förlusterna, sedan man en gäng utprovat huru stora
dylika en genomföring av viss typ kan uthärda.
gau i k en vid visst material med givet funk
‘ cm. cm.
Fig. 4.
0 ;p 2p 30 4o 5D tö<> 70 ÄD °C
20
cjo -| hj
So 1
7o 1
/ bahe ’ihpopoer
50 j~
ko j
—- bor e)i l-pcvopef < glimmer
1 0 =====
10 20 30 40 50. ko 10 SO °,0 °C
Fig- 3-
1fott 3d kV”
?0 y
éo
50 —
. ,
tols
3bwr Uo~| I
li
fa I exfenenhilhurvu
B! p 8,i-e
—
—
—
—
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
