| I:123 |
Den 21 December. -- Den kortaste dagen, dock icke så kort som jag hade förmodat. Skymningen har likväl inträdt och jag tänder mitt ljus för att erhålla en yttre upplysning, medan jag skrifver om aderton stora och märkvärdiga svenska ljus.
I går var den vanliga, årliga högtidsdagen för svenska akademien, som består af aderton medlemmar.
Denna institution, som stiftades af den snillrike Gustaf III, år 1786, har till ändamål icke blott att pröfva och belöna litterära arbeten och verka för språkets förädling, men äfven att bevara hågkomsten af de store hädangångne. På samma gång som den verkat mycket godt, har den ock i likhet med många andra dylika samfund hållit för strängt fast
| I:124 |
Dess årliga högtidsdag är alltid af mycket intresse och mamsell Bremer var angelägen om att såväl Hanna som jag skulle få vara närvarande. Hon skref derföre till baron Beskow, som är akademiens sekreterare, och anhöll om biljetter; genast fick hon så många hon önskade.
Då aftonen kom och sedan jag gjort min toilett, infann sig Sara klockan half sex för att följa mig till professor Nilssons, med hvilka jag fått löfte att besöka högtidligheten. Jag skyndade att taga på mig min sköna, vadderade, svarta vintermössa och andra goda skyddsmedel mot kylan, och med raska steg vandrade vi framåt gatan, då vi mötte en högrest qvinna af ett något manhaftigt utseende, väl klädd, men med svart silkesduk på hufvudet, såsom det brukas af den lägre klassen.
Sara blef ögonskenligen högst ifrig att leda min uppmärksamhet på henne, och så snart vi kommit förbi hvarandra, berättade hon för mig hennes historia. Jungfru Årberg, som fordom varit en vanlig tjenarinna inom en enskild familj, har genom sin skicklighet att behandla yttre åkommor och sår, förvärfvat sig en ej obetydlig förmögenhet. Menniskor trängas i hennes bostad för att erhålla råd och hjelp, ty ehuru ej särdeles varsam att icke
| I:125 |
-- Men, fortfor Sara, hon är hvarken högmodig eller girig, fastän hon förtjenat så mycket pengar. Mycket ger hon bort och vissa dagar få fattiga personer fri middag hos henne.
Jag fann Ida Nilsson redan klädd och nästa minut voro vi, under hennes fars beskydd, på vägen.
Månen lyste klart på det snöbetäckta Gustaf Adolfs torg och öfver Mälarens tillfrusna yta. En mängd af menniskor voro ute och promenerade på den väl upplysta Norrbro, der gasskenet framkallade en egendomlig ljusbrytning emot månskenet, och slädar ilade fram och åter under de små klockornas muntra klingande. Det var en förtjusande tafla. Jag var nästan ledsen då vi voro framme vid Börsen, en stor byggnad i sjelfva staden.
Der, i en stor sal, som begagnas för nyårsbalen och under högtidligheter, skulle som vanligt äfven svenska akademiens årshögtid firas. En rad soldater stod på ömse sidor om ingången och höll undan folkmassan, som trängde på.
I ett yttre rum togo vi af oss kapporna och uppmanades af professorn att skynda, emedan det redan var något sent. Sedan han sjelf nu befriat sig från sin pels, stod han helt ståtlig, med ett bredt ordensband kring halsen och två stora kors på bröstet, det ena honom förlänadt af kungen i
| I:126 |
Under detta hedrande beskydd gingo vi vidare in i en annan salong, der så många af akademiens ledamöter, som funnos närvarande, voro samlade, alla i högtidsdrägt och med sina ordnar. Den, hvars yttre mest frapperade mig, var baron Beskow, akademiens sekreterare, värdig medbroder till Geijer, den ryktbare skalden och historieskrifvaren. Denne sistnämnde var född i Wermland, liksom ock Tegnér, hvars »Frithiofs saga» och »Nattvardsbarnen» äro oss engelsmän välbekanta genom Longfellows ypperliga öfversättning.
Desse män, jemte Ling och Franzén, lefde i Sverige vid samma tid som Walter Scott, Wordsworth och Southey i England. Alla fulla af kraft, originalitet och sann natur, afskydde de allt som var falskt, konstladt och naturvidrigt. Sådan var äfven Wallin, Nordens förträfflige psalmförfattare.
Ingen nu lefvande svensk skriftställare står högre än Bernhard von Beskow, icke blott genom mångfalden af de ämnen han behandlar, utan ock för den ädla anda som genomgår allt hvad han skrifver. Från 1834, då Franzén afsade sig sekreterarekallet, och Beskow -- som då redan under tio år varit en af de aderton -- tillträdde detsamma, har han sökt verka för akademiens och litteraturens bästa, med ett hittills af ingen på hans plats utveckladt nit.
I enlighet med akademiens syfte att vårda
| I:127 |
Hans resor läsas med stort intresse, såväl för deras lyckliga framställningssätt, som för skildringen af de många ryktbara personer, med hvilka han kom i beröring. Med anledning af hans litterära förtjenster blef han upphöjd i adligt stånd och dekorerad med kommendörsbandet.
Sedan professor N. presenterat oss för honom, begåfvo vi oss in i stora börssalen, som tar sig rätt vacker ut med sina speglar, hvita väggar och rika förgyllningar; nu var den dessutom fullsatt af damer i lysande drägter och herrar, både civila och i uniform. Ehuru vi kommo rätt sent, lyckades vi få platser nära intill den kungliga läktaren. Straxt efter oss inträdde akademiens ledamöter och gingo högtidligt fram till det långa, smala, med blått kläde betäckta bordet i midten af salen, och på hvilket stodo aderton massiva silfverstakar med brinnande ljus, hvar och en framför en förgyld länstol, klädd med ljusblått siden. Dessa ljus föreställa aderton utmärkta svenska litteratörer -- jag vill ej säga de aderton, ty då så många skriftställare och snillen finnas, som icke äro representerade här,
| I:128 |
Hvarje stol står, som jag nämnde, framför sitt ljus. Något misstag vid placeringen kan icke ega rum, ty platsen tillhör mannen så länge han lefver och öfvergår derefter till hans efterträdare, lika noga som om den vore en kunglig tron. Den adertonde stolen innehafves nu af den ryktbare predikanten och reformvännen Thomander, hvilken öfversatt Shakespeare och Voltaire samt andra, lika heterogena författare. Till honom öfvergick den från Ling, om hvilken jag framdeles torde få tillfälle att yttra mig.
Hela antalet af akademiens ledamöter var, ledsamt nog, ej närvarande, ej heller voro det förflutna årets täflingsskrifter af framstående värde, enligt hvad sekreteraren förkunnade. Strandberg, president för året och patriotisk, frisinnad poet samt lycklig öfversättare af Byron, uppläste en skildring i bunden form öfver Rhen och Drachenfels, af Fahlcrantz, den qvicke biskopen.
Dessa årsfester äro derjemte afsedda att hedra någon afliden, utmärkt man, öfver hvilken en medalj slås med hans bröstbild. Denna gång var den utvalde Karl Gustaf Tessin, född 1695. Sjelf högst utmärkt, var han son och sonson af två stora arkitekter. Hans far, Nicodemus, hade börjat byggandet af Stockholms slott, som under sonens öfverinseende blef färdigt. Karl Gustaf var äfven använd som diplomat och nära förbunden med hofvet, och var Gustaf den tredjes guvernör i dennes barndom.
| I:129 |
Festen hedrades af den kungliga familjens närvaro, Ingen publik festlighet anses rätt lyckad i Stockholm, utan att någon medlem af konungahuset är med, och äfven detta bevisar huru fullkomligt regenten införlifvat sig med sitt folks intressen.
Denna förmiddag fick jag bud att komma upp till mamsell Bremer, emedan baron Beskow var der och äfven önskade träffa mig. Jag skyndade att infinna mig. Friherren hade i uppdrag att öfverlemna två silfvermedaljer, den ena till Fredrika Bremer, den andra till min mor, såsom ett erkännande af hennes förtjenster af att göra Fredrika Bremers arbeten bekanta för engelska nationen.
Mamsell Bremer kan, såsom fruntimmer, ej blifva medlem af svenska akademien, ehuru länge hon varit en af sitt lands litterära prydnader; 1831 erhöll hon emellertid en guldmedalj af akademien, och 1844 det högsta pris den kan lemna. Hade qvinnor redan från dess stiftelse ansetts värdiga en af dessa fåtöljer, så skulle utan tvifvel fru Lenngren fått den, ty ingen kunde varit mera förtjent af en sådan utmärkelse, ingen har bättre än hon tecknat sina landsmän med deras fel och förtjenster och med en penna, som aldrig skall mista sin udd eller upphöra att behaga. Hon, under den förra generationen, och Fredrika Bremer under denna, äro de utmärktaste författarinnor Sverige egt. Hade således Anna Maria Lenngren innehaft en
| I:130 |
