| I:115 |
Den 13 December. — Du frågar om »lilla Marie» på Mosebacke. För en liten tid sedan gick Hanna till henne en afton och fann henne försämrad. Som det anstår en barmhertighetssyster, stannade hon qvar öfver natten och mot morgonen afsomnade den sjuka stilla och utan plågor. Den gode läkaren och hans familj voro outtröttliga i sin välvilja och hjelpte Hanna att vaka vid dödsbädden.
Fredrika Bremer drog försorg om begrafningen och bekostade den. Sjelf skulle hon ock tillsammans med mig varit närvarande, såvida ej väderleken blifvit så kall och svår, att fara för hennes helsa kunnat uppstå, i synnerhet som den gamla tjenarinnan begrafdes långt bort på Södermalm. En grön krans har hon låtit lägga på grafven och snart skall ett kors resas på den.
Fredrika Bremer lefver och verkar sjelf i den samma anda som visar sig i följande lilla tilldragelse hvilken hon berättade härom dagen:
En ung enka kom till Stockholm för att der söka något medel till sitt uppehälle. Straxt efter sin ankomst sjuknade hon på det hotell, der hon tagit in, och som hennes kassa blott räckt till omkostnaderna för resan, råkade hon således i den djupaste nöd och förlägenhet.
I huset närmast intill hotellet bodde ett sjuttiårigt fruntimmer och då hon af en händelse fick höra talas om den sjuka, unga enkans sorgliga
| I:116 |
— Vid min ålder bör man skatta sig mycket lycklig, om man kan gagna någon af sina medmenniskor.
Så förhåller det sig ock med min gamla, kära vän. Oupphörligt och i tysthet gör hon goda gerningar.
Hanna har berättat mig om en ung man, som fordom brukade läsa högt för mamsell Bremer och som gerna ville studera, men saknade medel dertill. Hans beskyddarinna, som kände hans fattigdom och hans lofvande anlag, försträckte medel, och på det han ej för djupt skulle känna sin förbindelse var öfverenskommelsen att han i framtiden, då hans ställning blef oberoende, skulle återbetala henne. Nu studerar han vid ett af Sveriges universiteter och ger det bästa hopp om sig.
I dag, söndag, efter gudstjenstens slut, tog Fredrika Bremer mig med sig till en stiftelse för döfstumma, Tysta skolan, som hon kallat den, belägen långt bort på norr, vid Gråbergsgatan, i nära grannskap till väderkvarnar, skogar och berg.
Klockan var ett då vi begåfvo oss af; vädret var klart, kallt och soligt. Vi buro med oss ett stort paket stickade strumpor, hvilka, som jag tror, voro en gåfva af fröken L. till institutet.
Ute på Djurgården, vid Saltsjön, ligger en storartad inrättning för blinda och döfstumma, kallad
| I:117 |
För dessa olyckliga har en ädel qvinna, Jeanette Berglind, sjelf döf, öppnat den mindre asyl, till hvilken vi nu äro på väg. Under vår promenad berättade mig mamsell Bremer hennes historia, på det att jag rätt skulle uppfatta henne, då jag fick se henne. Redan förut var hon mig bekant genom en skriftlig berättelse af Esselde, och då den i grunden är lika med den jag på vägen hörde skall jag taga mig friheten att här citera densamma:
»Att institutet för döfstumma vid Manilla är otillräckligt för emottagande af alla de sökande som der anmäla sig, att derföre många af dessa vanlottade, oftast fattiga barn, helt och hållet blifva i saknad af all slags undervisning och bildning och sålunda utkastade i verlden utan alla medel till sjelfförsörjning och beröfvade möjligheten att göra sig förstådda af sina medmenniskor, det har länge varit kändt. Redan för tjugu år sedan insågs denna beklagliga sanning af en ung flicka, mamsell Berglind, som i flera år vistades hos dåvarande förestånderskan på Manilla och derunder kom i daglig beröring med de olyckliga barnen. Ända från denna tid blef också hoppet att en gång sjelf kunna grundlägga en liten skola för döfstumma den unga qvinnans lefnadsmål. Hon var fattig och år efter år förgick utan att hon såg någon möjlighet för sina önskningars uppfyllande; men hon tänkte »Gud
| I:118 |
»Efter att en längre tid hafva vistats i landsorten i tjenst hos andra, drogs hon åter till Manilla, der hon då erhöll plats såsom biträde i en af lärarnes familj, och under de följande åren växte den gamla, aldrig öfvergifna tanken till beslut. Då mamsell Berglind vistats på Manilla i tillsammans 15 år, började hon räkna öfver sina små tillgångar, hvilka bestego sig till 400 rdr, ett arf efter aflidna föräldrar. Hon begärde att blifva myndig för att sjelf kunna disponera öfver sitt lilla kapital, och med denna grundfond började nu den 40-åriga qvinnan sitt menniskovänliga företag, i trots af sina vänners afrådan, hvilka ansågo att hon med så ringa tillgångar och så stora planer gick en säker undergång till mötes.
»Men den modiga qvinnan lät ej afskräcka sig af deras välmenta varningar. »Gud hjelper nog!» tänkte hon, hyrde så en mindre lokal på Norrmalm i Stockholm, använde sitt lilla kapital till uppköp af bohag och skolmateriel och tillkännagaf att en hemskola var öppnad för döfstumma, der helpensionärer emottogos mot en afgift af 350, halfpensionärer mot 150 rdr rmt årligen.
»Flera föräldrar och målsmän till döfstumma infunno sig för att taga reda på den nya läroanstalten; men ingen kände föreståndarinnan och ehuru de skriftliga betyg hon uppvisade från föreståndaren på Manilla och hennes eget öppna, flärdfria väsende voro egnade att ingifva fullt förtroende till hennes företag, ville dock ingen vara den första att
| I:119 |
»Sedan skolan på detta sätt väl kommit i gång blef den snart känd, vann förtroende och äfven några beskyddare. — — Men snart fann skolans föreståndarinna att hennes goda hjerta varit en dålig beräknare och att de i alla händelser alldeles för knappt tilltagna årsafgifterna icke ens kunde förslå att underhålla skolan, äfven om den haft endast betalande lärjungar, ännu mindre nu, då många blott kunde erlägga half- eller fjerdedels afgift. »Afskeda alla de barn, som ej kunna betala tillfullo!» tillrådde henne de kloka. Men godheten har hos denna, liksom hos de bästa qvinnor, alltid haft försteget framför den beräknande klokheten, och, eget nog, ofta bättre förstått att öfvervinna svårigheterna.
| I:120 |
Till denna skola var det som vi nu begåfvo oss.
Sedan vi vikit af på en liten väg vid stadens yttersta gränser kommo vi snart till en port i ett plank, öfver hvilken var måladt med stora bokstäfver Lovisaberg, det namn som skolan fått efter drottningen, som ej blott vänligt vårdar sig derom, men ock sjelf betalar för ett döfstumt barn derstädes.
Boningshuset, som ligger på en grön plan, är af trä och rödmåladt. Dörren stod öppen och vi gingo in i en lång förstuga, hvars väggar voro målade som landskapsstycken. Vi öppnade en dörr — ty Fredrika Bremer är synbarligen väl bekant på stället — och befunno oss nästa minut i en varm och solljus skolsal, med utsigt åt ett fält, der troligtvis potatis hade växt; der bortom låg en vacker, landtlig nejd. Middagsbordet var dukadt för
| I:121 |
Efter en hjertlig välkomsthelsning gingo hon och mamsell Bremer åter in i det rum hvarifrån hon kommit — på en gång arbetsrum och sängkammare. Jag föredrog att stanna ute i salen jemte den unge läraren, hvilken jag redan förut visste vara en god menniska och varmt intresserad för skolan. Född stum, har han nu till en viss grad förvärfvat talförmågan. Han uttalar visserligen orden något otydligt, men det är i alla fall förundransvärdt, att för en stackars olycklig, sådan som han, hafva kommit derhän; jag var ganska väl i stånd att med honom underhålla ett samtal.
Den unge mannens förvärfvade skicklighet erinrar mig om en annan märkvärdig person, som jag sett i Stockholm. Ehuru stendöf, kan han samtala med hvem som helst, förmedelst sin skicklighet att af läpparnes rörelse se allt hvad som säges.
Den unge läraren var mig behjelplig att roa barnen; utan honom skulle jag tagit mig slätt ut. Jag hade tagit med mig åtskilliga af Hannas klippningar till gåfvor åt de små och de framkallade en obeskrifligt stor förnöjelse. Vid åsynen af en hönsgumma, omgifven af kycklingar och ankor, började de kackla, och slå med armarne som med vingar.
Vi hade äfven med oss några små, kolorerade träsnitt, som här, liksom i England, äro antagna till
| I:122 |
Planscherna blefvo utdelade bland barnen, två gossar och de öfriga flickor, alla boende på stället, ty halfpensionärerna äro icke der på söndagarna. Det vore en riktig orättvisa att kalla dessa barn dumbar. I hvarje rörelse, hvarje min låg uttryck och mening. Jag följde dem med uppmärksamhet, medan de språkade med hvarandra om de små taflorna.
Fredrika Bremer kom nu åter ut, bad om ett par tallrikar och fyllde dem med danska karameller och pepparnötter ur sin underbara skinnpirat. Vid åsynen häraf blef naturligtvis stor glädje bland barnen, en glädje som de ej hade något bättre sätt att uttrycka, än genom att af egen, frivillig håg räcka henne handen.
Denna scen var en af de gladaste som jag bevittnat och derjemte af stort intresse. Det skall blifva mig ett nöje att få göra om detta besök.
Mamsell Berglind ger läraren det vackraste loford för sin goda karakter, sin mildhet och sitt tålamod. Som bevis anför hon att han aldrig tröttnar att för barnen berätta långa historier med fingerspråket.
På hemvägen fick jag veta att Tidskrift för hemmet förut gjort allmänheten bekant med mamsell Berglinds företag; att skolan förliden vinter råkat i stor nöd, att man vädjat till mamsell Bremer och att hon i följd häraf, genom tidningarna,
| I:123 |
Svaret blef penningar, skickade från de små barnen i alla delar af landet, och så mycket penningar att alla bekymmer för en längre tid blefvo öfvervunna. Må denna skola fortgå och tillgångarne rikligen räcka till.
Jag har sedermera fått höra att riksdagen beslutat anslag under tre
år för Tysta skolan.
