Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märkvärdiga plats. Nära derinvid och närmare stranden är det ställe, der Gustaf III
1788 höll sitt tal till Dalkarlarna. Det utmärkes af en torflagd uphöjning,
omgifven af ett staket och planterade träd. Vid Mora kyrka mottog äfven Konung Carl
XIV Johan en deputation af Öster-Dalarnas allmoge. Så många minnen förena sig
att gifva denna nejd ett värde, stort och dyrbart för hvarje Svenskt hjerta.
Men ej blott i sina minnen, äfven i sin natur är denna trakt märkvärdig.
Den hör till en af de skönaste inom Sverge. Det öppna odlade fältet kring kyrkan
och dess omgifvande Prestgårdar och många byggnader omslutes i norr af den
väldiga Dal-elfven, i söder af Siljan [1]. Denna vackra sjö, med sina ljusa stränder
och klara, lätta bölja, öppnar här de mest leende utsigter öfver byar, åkerfält och
lunder. På afstånd synes Sollerön, hvars kyrka nära vid stranden tyckes liksom
höja sig ur vågorna. De aflägsna blåa bergen begränsa sluteligen, likt en hög
molnkrans, denna tafla, hvars total-uttryck är ett mildt, stilla majestät[2].
På den teckning af kyrkans läge, som Pl. 12 lemnar, är det Dalelfven, som
till höger framskymtar vid de högstammiga björkarna; tätt framom kyrkan synes
prestgården; vattnet till venster är Siljan, och på den der utskjutande lummiga
udden är kyrkvallen med dess klockgrop belägen.
Några bilder af den allmoge som nu bebor dessa byggder hafva vi lemnat i
Pl. 10 och 11. I det under sin vandring samtalande par, som den sednare
framställer, hafva vi sökt återgifva uttrycket af det raska, kraftfulla och sjelfständiga
väsende som utmärker detta folk. Morakarln är i allmänhet starkt byggd, har hög,
hvälfd panna, fri och öppen blick. I sin drägt skiljer han sig genom sin hvita
hängande rock, och utslagna, ej rundt afklippta hår. Strumporna som nyttjas hvita,
hafva merendels en lapp af annan färg stickad vid hälen. Qvinnornas tröja är
äfven hvit och sluter ej åt lifvet, som i Leksand; de nyttja röda strumpor, men som
kring foten äro hvita. De ogifta (kullorna) utmärkas, utom af sin timb (se
ofvanföre), äfven af sin stärkta och fina ringkrage, hvilken likväl blott för kyrkogången
och vid högtidliga tillfällen begagnas. Jemf. Pl. 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
