Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helsingland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelsefulla träd som ej få röras), sina processioner och bära då blåa ljus i händerna. Kan ett
sådant ljus finnas, är det nyttigt till mycket. Då träd nedhuggas, blifva de
husvilla: man hör dem klaga i sprakande ved. Inom denna klass af traditioner hör
äfven Skogsfrun, som ensam utan make irrar i lunden och med sin skönhet förför
mången yngling, samt Skogsrå, genom hvars gäckeri vandraren går vilse och
jägaren förlorar sitt villebråd.
Äfven vattnet har enligt folktron sina Gudomligheter. Necken är den sjungande
flodens (musikens) Gud. Ynglingar lära af honom att spela, då de likväl med
någon gåfva måste betala hans undervisning. Bland djur som åt honom offras,
begagnas i synnerhet svarta kattor. Hänförd af hans harpas toner har mången
yngling eller flicka störtat i hans famn och försvunnit; men han hör äfven gerna
musik och stiger då lyssnande opp ur sin bölja. En folksaga berättar att, då Necken
en gång spelat till sig en skön flicka, hennes sörjande älskare satt sig vid stranden
och spelat med så lycklig ingifvelse, att den bortröfvade blef honom till belöning
återlämnad. Strömkarlen är en annan flodgud. Han spelar blott vid strömfall och en
art hög kraftfull sång kallas efter honom Strömkarlaslag. I hafvet, hvars botten
bär präktiga palats och sköna ängar der hvita får beta och träd växa — men alla
med grenar böjda nedåt — bo Hafsmannen och Hafsfrun. Den förre rycker ännu
någon gång från stranden en tärna i sin famn och den sednare ses af mången
sjöman, der hon sitter på holmarna och bleker sitt linne eller gungande på vågen
kammar ut sitt långa, sköna hår.
Hela denna ande verld med sina skiftande poetiska gestalter betecknar
menniskans samband med naturen och naturens välde öfver henne. En myth uttrycker
dock menniskans företräde framför alla dessa väsenden. De vänta ännu förlossning,
säger allmogen; de äro ej återlöste och deröfver yttra de ofta klagan och sorg.
När någon en gång påminte Necken, att han med all sin konstförmåga dock icke
kunde blifva Guds barn, ej få se himmelens härlighet i ett lif efter detta, dykade
han klagande och qvidande ner i den stumma vågen. I allmänhet röjer sig det
inflytande som catolicismen haft på den urgamla folktron i den mörkare färg som den
gifvit dess naturväsenden. De blefvo Troll, onda, fiendtliga mot menniskan och
borde med besvärjelser förjagas. Man kan derigenom urskilja en sednare tids vidskepelse,
som sökte uttränga de gamla föreställningarna. Thor nedstöttes. Odins häst
skenade för en kyrkklockas ljud. En kafle med några munkbokstäfver kom honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
