inbjudande, den visar blott branta, skrofliga klippor. Det var för långt lidet på dagen för att innan mörkret hinna Funchals redd, och vi lade kl. 9 om qvällen bi emellan öarne. Ett par timmar före dagningen höllo vi åter af med den fortfarande nordostliga vinden, och voro vid dagens inbrott redan i rännan mellan Madeira och de öde klipporne Deserta. En nära östra Deserta ur hafvet uppstående klippspets, liknande ett fyrtorn, erbjuder en ganska egen anblick för det vid de svenska, flata hällarne vana ögat. Vinden var helt svag och fregatten framskred helt långsamt mellan öarne; i lä, det vill nu säga i sydvest om Madeira, var det fullkomligt stillt; endast en och annan liten kåre flög mörkblå öfver den klarblå hafsytan, för att snart upphöra och efterträdas af en annan, ofta från alldeles motsatt håll kommande. Vädret motsvarade Madeiras rykte; såväl luften som hafvet visade omkring 20° temperatur, och en flygfisk tillkännagaf att man nalkades de tropiska trakterna. Vi hade god tid att betrakta den mångbeprisade ön, som äfven erbjöd en praktfull anblick. Rödbruna tvärbranta klippväggar resa sig ur det blåa hafvet, ofvanpå klipporna omvexla gröna fält och skogar, och der och hvar ser man hvita kyrkor och hus sticka fram. Öns toppar förlora sig oftast i de moln som skocka sig deromkring; de nå en höjd af öfver 5000 fot. Allt efter som vi skredo framåt stillnade vinden och vi förblefvo en stund liggande i stiltje, men snart sprang en liten bris upp från sydvest, med hvilken vi kunde hålla in åt Funchals redd, hvarest vi kl. 11 f. m. ankrade på 45 famnars djup. Uppehållet här var utsatt till två dagar, och hvar och en gjorde sitt bästa att så fort som möjligt komma i land och betrakta herrligheten på närmare håll. Den bränning, som äfven i stillt väder alltid vräker på stranden, som ligger alldeles öppen för hela Atlantiska hafvets sjögång, gör landningen med vanliga båtar obeqväm, hvarföre man vanligen hyr en af öns båtar att passa på fartyget ett stycke från land, hvarest de emottaga landstigande eller aflemna ombordfarande, såvida man ej, föredrager att göra hela färden i landbåt. Dessa båtar äro små och lätta och hafva å hvardera sidan om kölen en mede, som hindrar dem att falla på sidan när de taga grund. Man afvaktar en hög sjö och ror på dess topp med all kraft rätt på land: så snart båten rör botten, springer en hop folk ut i vattnet och fattar tag i den, och innan nästa sjö hinner in, äro både båt och passagerare redan ett högt stycke upp på stranden, som är temligen brant och består af kiselstenar. Båtkarlarne biträda dervid hvarandra; under större lastbåtar läggas rullar och uppdragningen sker medelst oxar. Allt detta verkställes under ett döfvande skrän, men med mycken hurtighet. När man skall ombord, skjutes farkosten såsom utföre