en kälkbacke med starkaste möjliga fart ned i sjön, just i det ögonblick en högre sjö än de andra rullar in, och man är genast färdig med årorna för att hastigt komma ur bränningens område. De för passagerare ämnade båtar hållas serdeles snygga och äro vanligen målade i hjerta färger: båtkarlarne utmärka sig för sitt höfliga och tjenstvilliga sätt. Den del af staden, som ligger närmast landningsplatsen, är temligen väl byggd, men företer intet anmärkningsvärdt i den vägen. Gatorna äro ej mycket breda, men väl lagda med jemnstora runda stenar, och hållas ganska rena. Några af dem bilda mycket branta backar, och dessa äro lagda med på kant ställda kiselstenar, med den uppstående kanten vänd emot backen, för att bereda fotfäste åt menniskor och ök. Öns i allmänhet ytterst backiga beskaffenhet hindrar begagnandet af åkdon, om man undantager ett slags ursäkt derför, som förekommer i staden. Det är en klumpig släda, med oskodda medar, och dragen af oxar. På dylika eleganta åkdon färdas damerna bort på baler och supéer, och vinkärlen ned till stranden för att inskeppas. Från landet in till staden föres vinet i skinnsäckar eller små kärl på mennisko- eller åsneryggen, och för den, som ej vill begagna sina ben, finnes ej annat att taga till än hästar, mulåsnor och borickor. Medan fregattens naturforskare begåfvo sig på en längre utflygt inåt ön, företogos kortare dylika af de båda fartygens officerare. Vi meddela en af dessas berättelse. ”Knappast komne i land omringades vi af en svartmuskig stojande hop, som utbjöd hästar till vårt begagnande. Män och pojkar skreko om hvarandra, berömmande hvar och en sitt ök. Då vi med skäl kunde antaga att de först erbjudna hästar ej just voro af de bästa som kunde fås — hvilket äfven deras utseende bestyrkte — fortsatte vi lugnt vår väg upp åt staden, der vi ämnade bortvexla våra engelska penningar mot landets mynt. Detta befanns dock obehöfligt, ty den mängd Engelsmän, som årligen besöker ön, har gjort folket så bekant med pounds, shillings och pence, att detta myntslag tyckes vara det allmännast kända. Ett större antal hästkarlar hade nu samlat sig; vi valde de hyggligaste djuren och begåfvo oss på väg. Hästarne äro qvicke och liflige, dels af öns egna afvel, dels införde från Portugal eller Barbaresk-kusten. De förra hafva mycket tycke af våra ölandshästar, men äro större. Såsom vanligen i bergiga länder är förhållandet, hafva de en egen förmåga att klättra uppför de oländigaste ställen, och man gör bäst i att dervid låta dem gå som de behaga. Med hästen följer ock dess vårdare, som troget löper vid dess sida under hela den oftast ganska besvärliga färden backe upp backe ned, och måste man derföre med skäl förundra sig öfver dessa menniskors