goda lungor. Deras klädsel var temligen lätt: skjorta, byxor och ett par trasiga, oftare inga skor utgjorde hela kostymen, om man dertill lägger Madeiras nationella hufvudbonad, en liten trattformig mössa af blått kläde, med rödt foder, hvilken sitter alldeles lös på sjelfva hjessan, och måste qvarhållas af någon outredd naturkraft, ehuru man någon gång ser band för detta ändamål begagnas.”

”Vi passerade förbi ett par kyrkor från rococo-periodens början, genom stadens vestliga del, till en brant backe, som leder ned uti en trång och djup dalgång, hvarest en bro för öfver en djupt derunder rinnande liten bäck. Denna lilla, till utseendet oskyldiga rännil är dock en farlig fiende, mot hvars förstörande verkan man med dryga kostnader måst skydda staden. Under de häftiga regn, som här ofta förekomma, uppsväller bäcken till en forssande ström, tillräckligt stark