resandes medlidande. Stundom ser man en blek och lidande skepnad makligt färdas på en mulåsna eller stadig häst. Det är en Engelsman eller Engelska, som kommit hit för att under ett blidare luftstreck än fosterlandets återvinna litet helsa och krafter eller få en hviloplats i den orangelund, hvarest de reformertas begrafningsplats är belägen och hvaraf den har sitt namn — ”a Laranjera.” Kontrasten mellan den lidandes sakta färd och en skojande och stojande kavalkad, som vår, skulle ej illa lämpa sig till ämne för ett skaldestycke eller — en predikan.” ”En middagsbjudning till ett af öns äldsta handelshus — Monteiro & C:o, för tillfället tjenstgörande såsom svensk consul — gjorde det nödvändigt att snart fara ombord för att snygga sig efter ridten. Först gjordes dock ett besök i ett kloster, hvarest konstgjorda blommor af fjädrar tillverkas af de fromma systrarna. Blommorna voro i allmänhet både smakfulla och väl härmade efter naturen, och hvar och en köpte något litet åt hemmavarande flammor eller väninnor. Man försummade naturligtvis ej att genom gallret betrakta tillverkarinnorna, men olyckligtvis voro de flesta både gamla och fula, utan ens, något intressant i sitt utseende. En var dock ännu ung, hade präktiga ögon samt bildsköna händer; en annan visade lemningar af en för längesedan vissnad, men säkert utmärkt skönhet, af det slag man ser på bibliska taflor af de store målarnes händer. Hennes öga hade ej ännu mistat sin glans, och en tandrad, som mången firad skönhet kunde med skäl afundats, blänkte, när hon talade, fram mellan de välbildade, fast numera något tunna läpparna.” ”Efter ombord gjord toalett begaf man sig kl. 5 e. m. till det aktningsvärda huset Monteiro & C:os rymliga och beqväma bostad, hvarest man snart befann sig vid ett förträffligt serveradt bord. Några damer syntes ej till, men deremot ett stort antal vinkaraffiner. Man smakade naturligtvis på allt. Malvasier, Sercial, Tinta och många flera sorter försöktes med samvetsgrann noggrannhet, och några uppväckte en beundran, som jag på samvete kan försäkra ej var låtsad. Glanspunkten i bacchiskt afseende var dock en på slutet framträdande gammal aktningsvärd butelj, hvars innehåll en liten bredvid mig sittande Portugis förklarade vara ”le peché originel mis en bouteille.” Jag måste erkänna att hans liknelse var ganska träffande, och sådant vin finnes kanske endast här. Det förskrifver sig från en vingård, som för många år sedan genom en regnflod alldeles bortsköljdes, och man har sedan ej lyckats åstadkomma något dylikt. Det förekommer ej i handeln och benämnes efter vingårdens anläggare Johan Gomez, från hvilken denne redan i förra århundradet genom arf eller köp, jag minnes ej hvilketdera, kommit i Monteiroska slägtens ego.”